Fjärde dagen

För en stund sedan var det exakt tre dygn sedan jag hittade Leiah i sängen, den fjärde dagen utan lillälsklingen har börjat gry. Jag kan inte glömma hur hon såg ut när jag hittade henne. Alldeles livlös. Jag måste verkligen kämpa för att få bort den bilden från näthinnan. Så himla många fina bilder vi har på henne, och ändå är det den bilden som etsat sig fast. Jag har fortfarande inte bytt telefon så kan inte ladda upp några bilder utan att blogga från datorn.

Inte trodde jag att den första döda människa jag skulle få se var min egen dotter. Inte ens i de stunder då hon var svårt sjuk förra året och vi oroade oss för att vi skulle förlora henne. Hoppet fanns ju alltid där ändå. Och trots sin litenhet var hon ju så stark. Stark och envis. Och livsglad. Alltid glad. 

De tre dagar som har gått känns snarare som tre år. Tre långa år. Tiden går så långsamt. Jag vet inte vad jag ska göra med all tid. Tid i överflöd. 

Tänk att man kan sakna en sån liten person så fruktansvärt mycket. Jag vet inte var jag ska finna tröst. Om hennes sista tid varit en pina på något sätt kanske man hade kunnat finna tröst i att hon nu fått ro och flyttat till en plats utan smärta. Men hon mådde inte dåligt, hon hade inte ont, så vad finns det då för mening i att hon helt plötsligt skulle somna in?

Igår kväll innan vi somnade låg vi och tittade på mina sista filmsnuttar. Små frekvenser med levande bilder av henne. Det var nästan som att hon låg där mellan oss i sängen igen. Hon fick oss att le, precis som hon alltid fick. Men så fort jag slutade titta fick jag tillbaka bilden som etsat sig fast på näthinnan. Bilden av en livlös Leiah. En död Leiah. Inte vår lilla älskling utan ett tomt skal. Den där bilden som innehåller allt annat än det jag vill minnas av henne. Hur ska jag få bort den?