På onsdag kväll var det min tur, senare under natten satte även Fredrik igång att kräkas. Det fanns ingen hejd på oss. Skytteltrafik till badrummet och toalettstolen, fy sjuttsingen vilken natt det var. Det var en himla tur att målar-Mange hade målat klart badrummet på måndagen och tagit bort all skyddsplast, för jag tror inte att någon av oss hade hunnit ner till toaletten på första våning.
Jag kan inte minnas att jag har varit så magsjuk i vuxen ålder, alla sjukdomar tycks bli så mycket jobbigare när man är gravid. På torsdagen låg vi alltså hemma alla tre, jag förstår inte hur vi klarade av att ta hand om Leiah. På fredagen var vi alla lite bättre (bättre som i att vi orkade kliva ur sängen för annat än toalettbesök) men då började Leiah hosta. Och hosta. Och hosta igen. Och när Leiah hostar mycket då kräks hon.
Som pricken över i:et (eller snarare som ett resultat av alldeles för lite rörelse under allt för många dagar) blev hon förstoppad på lördagen. Inte ens movicol hjälpte. Ont i magen, hosta, kräk, inget bajs, alldeles för lite mat och dryck. Så såg Leiahs helg ut. Stackars liten.
Igår var hon betydligt mycket piggare, glad och mysig som hon brukar vara. Men i morse vaknade hon med feber. Åter på ruta ett alltså. Jag åkte med henne till vårdcentralen då det inte känns rätt att den ena infektionen avlöper den andra, men alla värden såg bra ut. Hon har en luftrörsinfektion men inte halsfluss, feber och hosta har hon fått på köpet.
Så nu hoppas vi att hon repar sig fort, det är inte bra för någon att vara sängliggande i över en vecka. Och för Leiah får det så stora konsekvenser då hon måste träna varje dag både för att bibehålla funktioner och utveckla nya.
Sedan ska jag inte sticka under stolen med att jag alltid blir orolig för att hon ska få epilepsianfall så fort hon är sjuk. Det känns som att för varje dag som hon går med en infektion så ökar risken för att hon ska börja krampa. Och det gott folk är bland det värsta jag vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar