Borta

Vi är i chock. Sedan imorse finns hon inte mer, vår älskade lilla unge. Hon som mådde så mycket bättre igår vaknade inte idag. Hon kommer aldrig att vakna igen. Vi har ingen aning om vad som har hänt och vad som var orsaken. Visserligen var hon krasslig förra veckan, men det var ju bara en lätt lunginflammation och öroninflammation, inget som varken vi eller läkarna oroade sig för. Hostan släppte ju nästan helt efter ett dygn med penicillin. 

Och senast igår vid lunch kollade de ju henne på sjukhuset: lyssnade på hjärta och lungor, kollade att syresättningen och pulsen var bra. Hon hade ingen feber, var inte gnällig och gav mig till och med några av sina allra goaste leenden. Efter ett par dagar av sura miner gick det igår äntligen att busa med henne. Och nu är hon borta. Jag försöker sätta ord på vad som hänt, men allt är ett enda stort blurr, minns knappt vad vi gjorde igår kväll. 

Hon somnade som vanligt vid 20-tiden. Vid 1-tiden råkade jag väcka henne när jag av misstag slängde igen toalettdörren. Då var Fredrik inne och klappade om henne, gav henne en puss och stoppade in nappen. Då betedde hon sig som vanligt och somnade om ganska snart. Vi trodde att hon sov gott hela natten, såsom hon nästan alltid har gjort. Jag vaknade kl 6 och trodde att hon fortfarande sov, eftersom hon var tyst passade jag på att snoosa i en halvtimme innan jag gick in för att pussa på henne och kolla blöjan vid 6.30. Det första jag såg var en blodfärgad salivfläck på kudden. Vände henne från sida till rygg och insåg direkt: Leiah bort. Leiah död. Min älskade lilla dotter andades inte och var helt livlös.

Ropade på Fredrik: Leiah är död, ring 112! Vi bar in henne i vår säng och började göra HLR där, men fick av 112 order om att göra det på golvet. Jag vet inte hur länge jag höll på, det kändes som en evighet innan ambulanspersonalen kom. Inte heller ambulanspersonalen lyckades få liv i henne, även om de försökte hela vägen till sjukhuset. Väl på sjukhuset försökte också personalen där att väcka henne till liv, men det gick inte. 

Hon är borta. Vår älskade lilla lillfis. Vår underbara goa lilla unge som alltid hade nära till skratt. Vår ögonsten som jobbat i uppförsbacke från dag ett men som ändå alltid varit nöjd. Vi som tyckt att hon verkat stark, en riktig kämpe som alltid återhämtat sig fort efter de svackor hon har haft. Vi förstår inte hur hon kunde gå bort nu, nu när hon precis börjat återhämta sig från envisa dagisbaciller. 

Mitt hjärta känns helt tomt. Hade det inte varit för det andra lilla livet i min mage hade jag lagt min ner för att dö. Jag förstår inte hur jag ska kunna fortsätta leva utan min lilla lillfis. Vi var ju ett team hon och jag, som gjorde det mesta ihop. Hon har fyllt mina tankar, dygnet runt. Allt jag gjort det senaste 1,5 året har utgått från Leiah och hennes bästa. Vi har planerat för framtiden, både kort- och långsiktigt, hur hon skulle vilja ha det, hur man skulle stimulera henne på bästa sätt, hur vi skulle kunna ta med henne på olika saker, hur vi ska renovera i huset för att det ska fungera för henne i framtiden osv. 

Jag gråter. Och gråter. Och gråter lite till. Snälla någon, väck mig ur den här mardrömmen och säg att det inte har hänt. Jag skulle göra vad som helst för att få krama henne igen. Tänk att få pussa på henne, kittla lite under foten eller få byta en blöja. Jag vill se henne brottas med Fredrik så att båda kiknar av skratt. Jag vill lyssna på henne och Fredrik på kvällen, långt efter läggdags, när han försöker övertyga henne om att det är dags att sova samtidigt som han busar lite och gör henne än mer speedad. Jag vill höra hennes pladder, även mitt i natten när hon bestämt sig för att vända på dygnet. Jag vill till och med ge henne medicin eller mat i knappen, inte för att det var en rolig syssla utan för att det var en del av Leiah. Men inget av det här kommer någonsin att ske. Allt är borta. Hon är borta. 

Varför var den allra finaste blomman tvungen att bli plockad först?