En vecka

En vecka har passerat. Den längsta veckan i mitt liv. Hjärnan har fortfarande inte riktigt registrerat att hon är borta. Varje morgon vaknar jag och lyssnar för att höra om hon är vaken och tycker att det är så märkligt tyst. Varje morgon börjar med tårar när jag inser att vi aldrig får henne tillbaka. 

Även om tiden går fruktansvärt långsamt så flyter dagarna på förhållandevis bra. Gårdagen var inte så tung som jag bävade inför. Det fanns en plats ledig under ett stort träd på kyrkogården där båda kände att Leiah skulle kunna få ro. Hon gillade ju inte solen och nu får hon för alltid en plats i den svalkande skuggan, precis som hon helst ville ha det. Det är en hel del kvar att ordna med kring begravningen, men bitarna börjar falla på plats. Leiah älskade människor och stortrivdes när vi hade mycket folk hemma, så det blir inte en liten ceremoni enbart för familjen utan alla som vill får komma.

Jag kan prata om Leiah och återberätta vad som hände den där morgonen förra tisdagen utan att fälla en tår. Det är som att jag berättar någon annans historia. Jag kan titta på bilder och filmer av Leiah utan att börja gråta, istället får de mig att le. Dagarna fungerar någorlunda så länge jag håller mig sysselsatt. Lägger jag mig ner för att vila väller alla känslor över mig. Så jag fortsätter som en duracellkanin för att slippa tänka.

Fredrik är likadan. Han behöver jobba med kroppen, om han inte har något annat på sin agenda går han ut och hugger ved. Vi kan kanske inte fortsätta så här hela livet, någon gång måste vi ta en paus. Men här och nu gäller det att hålla händer och fingrar sysselsatta för att inte gå under.

Fredrik förresten. Utan honom hade jag legat i en hög på golvet någonstans och bara gråtit. Han bär mig. Han fångar upp mig när benen är på väg att svika. Han får mig att minnas lyckliga stunder när allt jag får fram är bilden av Leiah när jag lyfte henne från kudden och insåg att hon var död. Världens bästa kille, världens bästa pappa.