En sista kram

Idag har vi kramat om vår lilla älskling för sista gången. Vi bestämde när vi var hos henne för tredje gången igår att vi skulle åka tillbaka en gång idag och ta farväl. Ett sista fasansfullt farväl. Vi vill minnas vår levande lilla flicka, inte hennes kropp när livsanden flugit ur henne helt och förvandlat henne till ett dött skal. Därför valde vi att säga adjö på förmiddagen idag och inte längre fram, det går ju inte att stoppa den förändring som hennes lilla kropp genomgår.

Vi var lite nervösa över hur hon skulle se ut då hon redan igår börjat bli blå. Men hon var fortfarande lika fin, hon såg bara ut att sova. Så rofylld. Bara lite blå av likfläckar på kinderna och på fingerspetsarna, inga andra tecken av död, eller så doldes det av hennes kläder. Iskall var hon förstås. Men i våra famnar värmdes hon upp och kändes mer och mer som sitt levande jag. 

Jo, en sak skiljde sig markant. Kroppen vi höll i luktade inte som Leiah. Den luktade knappt alls. Men hennes hår däremot, det hade fortfarande samma doft. En ljuvlig doft. En doft av Leiah. Vår älskade fina lilla solstråle. Åh vad jag drog in många andetag med näsan i hennes hårbotten.

Vi turades om att hålla henne i famnen. Kramade hennes händer. Masserade hennes långa pianofingrar. Pussade på henne såsom vi alltid har gjort, på pannan, kinden, näsan och munnen. Till och med på magen. Klappade hennes små fötter. Klappade låren, bröstet, huvudet. Allt med vetskapen om att vi gjorde det för sista gången.

Det gjorde så ont. Det gör så ont. Så jävla ont. Helst hade man velat sitta där i fåtöljen med henne i famnen tills vi båda tinat bort. Så oerhört svårt att släppa taget. Om Leiah far till Nangiala vill mamman följa med. Mamman vill inte leva ett liv utan Leiah. Men Pi sparkar i mammans mage och påminner henne om att inte glömma bort hen, att vi måste kämpa tills hen kommer och vi blir föräldrar på nytt. Riktiga föräldrar och inte bara änglaföräldrar. 

Farväl lilla ängel. Farväl vår allra finaste skatt.