måndag 2 juni 2014

Konstig saknad

Det är så konstigt vad man saknar. Att jag saknar min lilla solstråle, hennes skratt, hennes babbel, att gosa med henne och pussa på henne är självklart. Det som är konstigt är att jag också saknar allt som var lite besvärligt med henne. Att få laga och mixa sondmat, att alltid behöva ha en kräkpåse med ifall hon skulle kräkas och att alltid packa med en stesolid ifall hon mot alla odds skulle krampa. Jag saknar konkandet på ståskal, slangar, matsprutor och matpump. Innan hon började på förskolan brukade vi varannan måndag åka till något som heter Tittut på föräldra-barnträffar för barn med olika diagnoser och sjukdomar. Oftast var det mysigt men emellanåt emotionellt jobbigt att umgås med andra barn med särskilda behov. Under våren var Leiah och jag och badade på onsdagar. Eftersom det var på barnsjukhuset så tog det alltid emot att köra dit, men väl på plats var det väldigt mysigt för oss båda. Igår åkte vi förbi Hallonbergen där Sodexo, hjälpmedelscentralen, ligger. Då saknade jag även att få åka dit, det var självklart inte roligt att behöva åka och prova ut hjälpmedel men det var ju för Leiahs bästa. 

Oavsett hur jobbigt och besvärligt det kunde vara att göra dessa grejer så saknar jag att få göra dem med Leiah. Precis som jag saknar att få åka till sjukgymnasten och träna med henne - trots att hon oftast blev på dåligt humör då Åsa körde med henne. Ja, jag saknar alla de där extra aktiviteterna som hon behövde för att kunna utvecklas maximalt: upplevelsecentret Korallen, hörselhabiliteringen, Team Olmed osv. Det enda jag inte saknar är att läkarbesöken på barnsjukhuset, men de skedde som tur var inte regelbundet. 

Men allt det andra var ju en del av vår vardag, en del av Leiah. Och även om det ofta kanske var jobbigt för mig att behöva släpa iväg oss när jag inte hade lust eller ork så var det sällan något problem för Leiah. Hon tyckte oftast att det var roligt, åtminstone var hon nästan alltid glad. Både i bilen och väl på plats. Världen goaste lilla unge! Världen blir sig aldrig lik igen...


1 kommentar:

  1. Jeg følger din blogg fordi mammaen til lille Sara her i Norge kommenterte din. Føler SÅ mye med dere i sorgen og savnet etter deres skjønne lille datter! Helt umulig å sette seg inn i når man ikke har opplevd det selv, men kan selvsagt ane den forferdelige smerten, tomheten og fortvilelsen dere må føle. Ord blir fattige...
    En varm klem fra Anne Kristine i Norge

    SvaraRadera