När Leiah kom till världen

Ja jag vet. Att skriva sin förlossningsberättelse 19 månader efter förlossningen är i senaste laget. Framförallt när barnet i fråga inte ens lever längre. Jag påbörjade berättelsen för många månader sedan men har inte haft tid eller ork att skriva klart förrän nu. Men jag vill få klart den så att jag alltid minns, ifall jag skulle glömma. Allt för att vårda vår älskade lilla Leiahs minne, även de jobbiga delarna. Dessutom har jag lovat mig själv att göra det, och jag ser helst att det sker innan nästa förlossning.

Det här är alltså min version, Fredrik har skrivit sin egen och kanske kommer han att publicera den här en dag.

Fredag 2 november 2012

Kvällen innan baby Po var beräknad var vi på AW på Sturehof. Under hela graviditeten hade jag trott att bebisen skulle komma för tidigt, så det var en aningens besviken höggravid som pimplade champagne för att få igång värkarbetet. Det fungerade inte.

Lite orolig var jag också då jag tyckt mig känna mindre fosterrörelser de senaste dagarna. Men eftersom "alla" berättat för mig att det var fullt normalt då bebisen får trångt med utrymme på slutet så hade vi inte kollat upp det. Att detta är bullshit har jag fått veta i efterhand, fostret ska fortsätta röra sig och man ska åka in direkt om man inte känner samma rörelser som innan.

Vi var ute till strax efter midnatt om jag inte minns fel. Sedan var det bara att åka hem och sova och hoppas på att vattnet skulle gå.

Lördag 3 november 2012

Dagen då baby Po var beräknad. Jag vaknade på morgonen och kände mig precis som vanligt, inga värkar eller vatten som gått. Vi bestämde oss därför för att åka in till stan och shoppa och gjorde oss i ordning. Dock kändes det som att något var fel, nu var jag säker på att bebisen inte rörde sig lika mycket och ofta. Nu började även Fredrik hålla med mig varför vi ringde till förlossningen. De bad oss komma in på direkten.

Vi åker till BB Stockholm och kollar att allt är bra, sen åker vi in till stan, tänkte vi. Den packade BB-väskan lämnade vi hemma. Jag kände jag mig som världens fjantigaste och nojigaste förstagångsföderska. Men väl på BB Stockholm tog personalen emot oss med värme och övertygade mig om att vi gjort helt rätt som kommit in, man ska lyssna på kroppens signaler.

Dessvärre visade det sig att jag inte alls bara var nojig. De fäste en CTG på min stora mage och tog Leiahs puls. Hennes hjärtfrekvens var för låg. När de kollade med ultraljud syntes att det var för lite fostervatten. Dessutom verkade hon inte få tillräckligt med näring via navelsträngen. Det började pratas kejsarsnitt. Vi insåg att det inte skulle bli någon shopping utan att vi istället skulle bli föräldrar. Fredrik fick åka hem och hämta den packade väskan.

Det bestämdes att jag skulle bli penslad med hormongel då livmodertappen var omogen. Vid 18-tiden på kvällen var det dags. De berättade att det oftast krävs två strykningar för att värkarbetet ska sätta igång ordentligt. Vid 22-tiden hade jag sammandragningar som var kraftiga men inte gjorde särskilt ont. Strax innan midnatt vaknade jag av att det gjorde ont som fan. En strykning var tydligen tillräckligt för att sätta igång min kropp.

Söndag 4 november 2012

Jag klarade mig fram till klockan 3 utan smärtlindring. Strax efter klockan 3 provade jag TENS-maskin, ett stort misstag. De elektriska impulserna gjorde mig illamående och gav ingen smärtlindring alls (att barnmorskan inte visste hur maskinen fungerade gjorde det hela ännu värre). I stället tappades ett varmt bad upp. Det hjälpte till en början men efter en dryg timme blev värkarna för kraftiga och jag klarade inte av att vara kvar i vattnet utan att det framkallade panikkänslor.

Näst på tur var lustgas, då var klockan ungefär 5 på morgonen. Vilket skämt! Ingen lustfylld känsla alls, jag blev bara illamående och fick panik av att det inte bara gjorde ont utan att jag skulle andas in lustgasen som fick mig att vilja spy. Det var nog någonstans här jag insåg att jag kunde glömma en förlossning utan medicinsk smärtlindring, vilket var min förhoppning. 

Jag mer eller mindre skrek efter epidural eller ett snabbt kejsarsnitt. Jag nekades det sista men fick till slut det första strax innan klockan 7. Jag minns vilken lättnad det var när jag fick första dosen. Jag ville ju helst klara mig utan epidural men mina värkar var så kraftiga från första början att det inte fanns något alternativ till slut. De informerade mig om att varje dos skulle hålla 1,5-2 timmar. Dessvärre började smärtlindringen släppa redan efter 15-20 minuter och efter en halvtimme hade jag lika ont igen. Men eftersom de sagt åt mig att den skulle vara mycket längre tog det ett tag innan jag förstod detta, jag trodde bara att det var inbillning och ville inte verka fjompig varför jag inte omedelbart bad om mer.

 

 

Någon gång mitt i all smärta gick jag på toaletten (för jag vet inte vilken tur i ordningen) och så fort jag stängt dörren svimmade jag. Vilket gjorde både Fredrik och barnmorskor något nervösa. Inga fler ensamma toalettbesök för mig efter det.

Oj så mycket hår, utbrister barnmorskan när hon ska fästa en elektrod på Leiahs huvud vid 7.30. Samtidigt kom det mekoniunfärgat fostervatten. 

Vid den tidpunkten var jag öppen 7 cm, vid klockan 9 8 cm och framåt 11-tiden 10 cm. Framåt lunchtid kunde jag inte kissa utan måste bli tappad. Det gjorde så satans ont och jag ändrade ställning mest hela tiden, men ingenting fick det att kännas bättre. Vid lunch får jag krystkänsla och jag är helt slut. Vid 14-tiden har min temp gått upp till 38,1 och de ger mig alvedon.

Epiduralen fungerade inte och jag ber om kejsarsnitt. Men de tycker att jag ska härda ut. Fredrik peppar men ingenting hjälper. Smärtan tilltar och jag byter ställning konstant. Jag sitter på en pall, står på knä, ligger på sidan, står upp, lutar mig mot en saccosäck men allt är lönlöst, smärtan är outhärdlig och orken finns inte.

Vid 16-tiden provar vi en sista ställning, jag får "åka vattenskidor", dvs, jag sitter upp och håller i en ihoprullad handduk vars ändar en barnmorska håller i samtidigt som jag skjuter ifrån med fötterna mot två andra barnmorskor. Dra med armarna och tryck allt vad du kan med benen, säger dom. På så sätt ska rätt muskler "där nere" aktiveras. Jag gör som de säger och två barnmorskor flyger iväg. Jag var tydligen lite för stark rent fysiskt och skulle tydligen bara ta i lite granna. Sådär håller vi på i vad som känns som en evighet (men bara är en knapp timme). Jag skjuter ifrån och de försöker hålla emot.

När Leiah till slut kommit så långt ut att man ser hennes hjässa frågar barnmorskan om vi vill känna på hennes (håriga) huvud. No way, säger jag. Men Fredrik (han som lovat att inte gå nedanför mig midja när allt satt igång då jag inte ville att han skulle se vad som hände med muttan under förlossningen) skuttar glatt ner och klappar på huvudet innan jag hinner stoppa honom. Här måste jag hålla emot, även om jag vill så får jag inte krysta ut henne på en gång utan måste vänta tills nästa värk, outhärdligt men det gick.

Vid nästa värk är hon lyckligtvis ute. 3320 gram och 48 cm ren och skär kärlek. Hon skriker. Klockan är 16.55. I samma stund tar Elfsborg sm-guld, och min familj sitter på läktaren i Borås och firar, lyckligt ovetandes om vad som händer i Danderyd.



Jag får henne på bröstet. Tycker att hon ser ut som ett litet monster. Får bara hålla henne i kanske två minuter (om ens det) innan läkaren beordrar Fredrik att sätta sig på soffan. Tydligen blöder jag väldigt mycket, men det är ingenting som jag förstår där och då. In rusar ytterligare läkare och sköterskor, de är minst tio personer runt mig nu. De tar Leiah ifrån mig och ger henne till Fredrik. En av läkarna är andfådd, han har sprungit de fem trapporna upp till förlossningen (här kanske jag borde ha blivit orolig, men icke). Jag behöver blod men blodet måste värmas varför jag ska ner till operation. Två unga läkare, Martin och Martin, turas om att trycka hårt som fan på min mage med sina knytnävar för att stoppa blödningen.

Väl nere på operation måste jag flyttas till en annan säng. Jag minns att det gör så satans ont i hela underlivet, ja hela kroppen, att jag inte vill bli lyft. När de försöker tråckla in någon form av platta under mig hoppar jag istället över till den andra sängen vilket chockar personalen något. Där ligger jag sedan i vad som känns som ytterligare en evighet. Massor av folk runt mig. De försöker sticka mig och sätta infarter, men lyckas inte. Om och om igen försöker de, utan att lyckas. Jag får andas in syrgas som luktar illa. Till slut får de till det (efter nästan en timme har jag fått berättat för mig i efterhand) och läkaren förklarar att smärtlindringen ger som ett LSD-rus och att jag troligen kommer att se gröna gubbar när jag vaknar. De ber mig räkna ner från tio och sedan är allt svart.

Måndag 5 november 2012

Jag minns att jag vaknar upp och är besviken över att jag ser Fredrik och någon sjukhuspersonal. Var är alla gröna gubbar, utbrister jag, var är mitt LSD-rus? Sedan blir det mörkt igen, tydligen sjönk mina värden direkt första gången jag väcktes så att de var tvungen att söva mig på nytt. 

När jag vaknar upp en andra gång är klockan ca 11 på förmiddagen och det är måndag. Fredrik sitter vid min sida. Jag får berättat för mig att jag är på intensiven på Karolinska sjukhuset i Solna. Under kvällen och natten har jag förlorat 6-7 liter blod och pga att de på Danderyd inte lyckades hitta exakt varifrån jag blödde fick jag flyttas till KS Solna då det där finns en hybridsal. Troligtvis har Leiah rivit sönder mig invändigt med en armbåge eller annan vass kroppsdel, men läkarna är inte 100%-iga på vad som orsakat blödningen.

Under natten har jag intuberats och legat i respirator. När jag vaknar upp har jag olika dropp och en kateter inkopplad. Jag har svårt att andas och klarar inte att syresätta mig utan syrgas. Jag har vätska i lungorna och hjärtat är förstorat. Armarna är täckta av blåmärken och det finns misstanke om en propp i vänster arm. Jag är svullen som sjutton och känner inte igen varken mina händer eller armar, senare visade sig att jag då vägde ett par kilo över 80, ca 8 kilo mer än dagen innan förlossningen. Tydligen var jag övervätskad pga alla blodtransfusioner etc.

Det gör ont i hela kroppen. Det hela blir inte bättre av att jag ligger i en säng gjord för döende människor som blåser upp sig själv vid minsta rörelse för att motverka liggsår. Så fort jag försöker lägga mig till rätta ändras madrassens form och det blir obekvämt igen. Jag frågar efter min dotter, då berättar de att hon är kvar i Danderyd på BB Stockholm och att jag snart ska få åka tillbaka dit, bara mina värden blir stabila.

 

De beställer en ambulans för transport, jag har för mig att den ska komma senast klockan 15. Vi väntar och väntar. Men ingen ambulans kommer. Jag blir bara mer och mer frustrerad. Det gör ont överallt, jag vill till mitt barn, jag är törstig, jag vill veta vad som händer. Jag får panik över alla sladdar och slangar som gör att jag sitter fast i sängen. 

 

Efter hand som timmarna går blir mina värden allt bättre och jag får mindre och mindre uppmärksamhet från sjukhuspersonalen. Helt plötsligt var jag för frisk för att ligga på intensiven, de visste inte hur de skulle hantera mig. Frustrationen växer sig starkare då jag inte får svar på någon av mina frågor. I samma sal ligger en äldre man som hostar och rosslar och antagligen är på väg att dö. Jag blir galen över att behöva lyssna på honom och berättar för läkaren att om jag inte får ett eget rum snart kommer jag gå bort till mannen och strypa honom så att han tystnar. Får noll förståelse i respons från läkaren som blir minst sagt irriterad på mig. Jag skäller ut en städerska, i tron att hon är en sjuksköterska, och undrar varför jag inte får åka till mitt barn. Fredrik försöker lugna mig men lyckas föga. 

 

Eftersom jag hade så svårt att andas ville de inte släppa mig till BB Stockholm utan fortsätta ha mig under övervakning. Därför bestäms någon gång under eftermiddagen att jag ska flyttas till IMA (intermediärvårdsavdelningen). Lyckligtvis får jag ett eget rum där och slipper vara arg på andra, döende, patienter. Men jag har fortfarande inte fått träffa min dotter.

 

När jag flyttas över till IMA åker Fredrik för att hämta Leiah. Först på kvällen får jag äntligen hålla henne i min famn, eller snarare, hon ligger i sängen bredvid mig då jag inte orkar hålla henne. Jag orkar dock bara en kort stund och sedan går Fredrik tillbaka med henne till BB. Ja, för man får såklart inte ha sitt barn hos sig på IMA. 

 

Tisdag 6 november 2012

 

Natten mellan måndag och tisdag kunde jag inte sova, det var en av de längsta nätterna i mitt liv. Ensam i ett rum utan tv eller radio, det enda som höll mig sällskap var en klocka som tickade alldeles för högt. Fast i en säng med en kropp utan funktion. Fredrik och Leiah var bara några korridorer bort men aldrig förr har några våningsplan känts så gigantiska.

 

På morgonen får jag äta min första måltid på ett par dagar. Yoghurt och smörgås. Jag sitter upp på sängkanten och äter långsamt. Min mage sätter igång ganska snabbt. Jag inser för sent att jag behöver få hjälp till toaletten. Dessvärre har sköterskan inte lämnat larmet inom räckhåll och jag får trixa och fixa innan jag lyckas nå det. Olyckan är ett faktum innan jag hinner larma. När jag väl får hjälp är det av en ung manlig undersköterska som blir helt handfallen. Han lyckas till slut koppla loss några av sladdarna som gör att jag är fastkopplad i sängen och hjälpa mig in i badrummet. Men då visar det sig att infarten i högerarmen inte är stängd och blodet börjar forsa. Nerbajsad och blodig, jag har aldrig förr känt mig så förnedrad. Väl inne i badrummet klarar jag inte av att sitta på varken toalettstol eller duschstol och jag börjar gråta. Det gör så satans ont. Mitt i kaoset kommer Fredrik med Leiah och en barnmorska från BB. Barnmorskan är dock inte handfallen, till skillnad från IMA-personalen, och hjälper mig så att jag får duscha. 

 

Under dagen gör jag ultraljud på högerarmen och röntgar lungor och hjärta. Däremellan tränar jag lungorna genom att blåsa i ett plaströr i en tillbringare med vatten. På eftermiddagen/kvällen blir jag äntligen flyttad till min familj på BB. Jag minns att låg och stirrade på klockans sekundvisare hela eftermiddagen. Sängen på IMA var typ en tempurmadrass, bättre än den luftfyllda på IVA men ändå fruktansvärt obekväm. När personalen från BB kom för att hämta mig och jag flyttade över till en vanlig sjukhussäng kändes det som att komma till himmelriket, något de inte riktigt kunde förstå...

 

Onsdag 7 - lördag 10 november 2012

Dessa dagar låg allt fokus på att jag skulle bli frisk. Jag minns att jag själv tyckte att jag tillfrisknade fortare än vad jag hade trott. Visst hade jag ont men det  avhjälptes med citidon. Jag kom snabbt igång med amningen även om Leiah inte ammande några längre stunder. Dagarna bestod mest av att gosa med lillfisen, pumpa bröstmjölk, amma, mata med flaska, byta blöjor och blåsa i plaströret för att träna upp lungorna. Då och då fick jag gå iväg och göra någon undersökning typ magnetröntgen men alla prover och tester var förhållandevis bra och jag återhämtade mig som sagt fort. Leiah tappade i vikt och ville inte äta ordentligt men det var inget vi oroade oss nämnvärt över, de sa ju att hon var frisk och att det snart skulle komma igång. 

På onsdagkvällen drog de min kateter och då började ett par dagar med notoriskt antecknande av mängden vätska jag drack och hur mycket jag kissade. Jag var tvungen att kissa i ett bäcken för att mäta urinen, omständigt som sjutton, framförallt då det kom sådana kopiösa mängder pga att jag var övervätskad.

På torsdagen slapp jag syrgasmasken. Det var en sådan lättnad då den gjorde min näsa så torr att jag blödde näsblod (samt att det var en bekräftelse på att lungorna började bli bättre).

Mamma och pappa kom upp från Borås på onsdagen och stannade ett par dagar. Berit, Ecke och Niclas var och hälsade på titt som tätt. Eftersom vi fick en lång vistelse på BB var det extra mysigt med besök. Dagarna blir ju lätt långa och enformiga när de spenderas på sjukhus, även om man har en liten dotter att pyssla med och pussa på. 

På lördagen när vi skulle få åka hem skulle en läkare kolla till Leiah en sista gång. Hon hade då inte kommit upp i sin födselvikt utan låg på ca 10%-ig viktminskning. Detta i kombination med att hon var lite gropig och torr i huden satte stopp för vår hemgång. Istället skrevs Leiah in på Astrid Lindgrens Barnsjukhus, avdelning Q62. Fredrik och Leiah gick till Q62 under tiden jag väntade på att bli utskriven. Än en gång ensam utan min lilla familj. Inte ens då, när hon skrevs in på ALB, var vi särskilt oroliga, vi trodde att så fort hon tjockade på sig så skulle även huden se normal ut och då skulle vi få åka hem. Tänk så fel vi hade.