Begravningen

Äntligen är den här dagen snart slut. Just nu är jag alldeles tom inombords, det har varit så mycket känslor under dagen. Mycket tårar och lite skratt. Ångest och saknad. Och lättnad när ceremonin väl var över och man insåg att man överlevt den också, begravningen av sin fina lilla dotter.

Att planera Leiahs begravning har varit lite som att organisera en stor fest. Med den stora skillnaden att man inte ska fira utan deppa. Eller ja, man firar ju det fina minnet av Leiah, men det är ju inte en festlig tillställning. Dessutom vet man inte hur många som kommer, varför valet av lokal var väldigt svårt. Vi valde i slutändan mellan två kapell, ett mindre med plats för 60 och ett lite större för 160 personer. Valet föll på det större alternativet och tur var väl det då det nästan var fullsatt. Förutom alla de som kom på begravningen har det rullat in sms med hälsningar från de som av olika anledningar inte kunde närvara. Tänk att hon på ynka 1,5 år hann bli älskad av så många, vår lilla skruttunge. Tänk att vi är så lyckligt lottade att vi har så många som bryr sig och stöttar oss i vår stora sorg. Tänk så mycket jobbigare det hade varit om vi hade varit helt ensamma i det här eländet.

Vi valde att ha en minnesstund med fika här hemma efter ceremonin. När det beslutet togs insåg vi kanske inte riktigt hur många som skulle komma. Det var 78 personer anmälda men det tillkom ytterligare några som missat att man skulle anmäla sig. Så totalt har vi haft över 80 gäster hemma idag, helt crazy. Tur att Fredrik fick klart altanen utanför köket (med viss hjälp från snickaren och kompisar) annars hade vi aldrig fått plats.

Leiah hade älskat dagen idag, framförallt den del som spenderades här hemma. Så många hon hade kunnat titta på och pladdra med. Så mycket kärlek hon hade fått. Det är bara att hoppas att hon var med oss, på något sätt, och fick se hur många som ville ta farväl av henne.

Älskade lilla dotter, hur ska jag orka leva utan dig?