Jag vill så gärna kunna titta på bilder av Leiah och känna glädje. Hon som nästan alltid fick mig att le, hon som kunde vända mitt humör även de mest surmulna dagar. Men det går inte. Så fort jag försöker får jag en klump i magen, det drar ihop sig i bröstet och känns som att jag inte ska få någon luft och sedan börjar tårarna rinna. Jag kan inte fatta, jag vill inte förstå att hon är borta. Borta för evigt.
De senaste dagarna har den där morgonens händelser fastnat på min näthinna igen. Det är som att det går en film på repeat, jag hör mig själv ropa på Fredrik, jag ser mig själv säga att hon är död, om och om och om igen. Jag vill glömma den där morgonen, men det går inte.
Jag försöker minnas hur det kändes att krama henne, pussa på henne, hålla henne i min famn. Jag försöker minnas hennes skratt och gråt, hennes pruttljud och egna lilla språk. Jag försöker minnas doften av hennes hår, känslan av att hålla henne i handen eller klappa hennes fot. Jag försöker minnas hennes ljud när hon låg framför spegeln och lekte med sina leksaker. Men allt jag får fram är bilderna från morgonen då hon rycktes ifrån oss. Då hon redan var död.
Kanske kommer minnet åter, kanske kommer det alltid att vara så här. Under tiden fortsätter jag titta på våra bilder. Bilder av ett liv, alldeles för kort, men ändå ett helt liv. Och tårarna, de fortsätter rinna nerför mina kinder. 
Den som inte gråter har inte älskat, jag vet att Leja var älskat. Försök låta bli att titta på foton, bara minns henne i tankarna hur fin och god hon var. Det kanske låter knasigt men jag tror ni mår bättre snabbare då, livet måste gå vidare och stegen kommer att bli lättare.
SvaraRaderaKramar till er 💕