Oförstående

Hur lång tid ska det ta innan jag förstår och accepterar att hon är borta? Vår älskade lilla tjej. Så stark i sin litenhet, så envis, så glad, så sprudlande av liv. Borta. Trots begravningen igår så vaknar jag ändå och tror att allt bara var en mardröm, att det finns något jag kan göra för att ändra det som hänt. Men icke. 

Jag går igenom de sista dagarna, de sista veckorna, om och om igen. Var det något vi missade? Mådde hon jättedåligt? Kunde vi agerat på annat sätt? Visade hon signaler som vi inte såg?

Ja, vi kunde ha sökt läkarvård tidigare, fast det gjorde jag ju på tisdagen och då blev vi hemskickade. Ja, vi kunde ha stannat på sjukhuset på söndagskvällen. Men hon mådde ju så mycket bättre så fort hon fick bajsa ut det som satt fast så det fanns ju ingen anledning. Och skulle vi ha stannat hade vi nog ändå blivit utskrivna på måndagen eftersom hon då var ännu piggare. I vilket fall hade de aldrig kopplat upp henne mot en monitor för värdena var bra och hon såg pigg ut. Inte heller hade hon fått ha personal vid sin sida dygnet runt, och då hade hennes öde likt förbannat legat i våra händer. Och eftersom hon mådde så bra som hon gjorde på måndagskvällen så skulle vi aldrig ha kunnat misstänka något. Vi skulle aldrig ha märkt tidigare att något var fel, för hon gjorde inga ljud ifrån sig när det hände. Allt tyder ju på att hon bara sov djupare och djupare och till slut inte fanns mer.

Det här är sista bilden på Leiah i min mobilkamera, tagen på söndag kväll en stund efter att vi kom hem från sjukhuset.  Efter ett par dagar av trötthet främst pga förstoppning ville hon äntligen leka igen, bollarna och händerna var så intressanta.

Någon timme tidigare såg det ut så här när vi åkte från sjukhuset. Jag hade inga leksaker med mig, men så länge hon hade sina fingrar var hon nästan alltid nöjd. Hon ser sur ut, men skenet bedrar, hon var bara fokuserad.

När de här bilderna togs däremot, då var hon helt utmattad. Det var tidigare på söndagen, strax efter att hon fått lavemang. En sådan kraftansträngning det var för henne att få ut det som satt fast. Och hon drog den största lättnadens suck efteråt och somnade sedan om så avslappnat. Älskade lilla kämpe!

Det är lite tråkigt att jag inte tog någon bild på måndagen. Men då mådde hon ju så bra att det inte fanns något att dokumentera - trodde jag. Tänk så fel jag hade...