Tre veckor sedan vi hittade vår lilla älskling livlös. Tre veckor av obeskrivlig sorg, saknad och hopplöshet. Undrar om tisdagsmorgnar kommer vara överjävliga resten av livet?
På fredag är begravningen. Fredrik tror att det kommer bli lättare därefter, jag är övertygad om att det blir tvärtom, att vi då verkligen kommer inse att hon aldrig kommer tillbaka. Jag hoppas att jag har fel och att han har rätt...
Var och försökte hitta kläder till begravningen igår. Jag har en hel garderob fylld av svarta och mörka kläder där ganska många plagg rymmer en fet gravidmage. Men inget av det passar till på fredag. Vi vill minnas Leiah som den ljusa lilla glädjespridare hon var. Därför vill vi inte ha en mörk minnesstund och därför är det också ljusa kläder som gäller. Ljusa eller färgglada (även om det sistnämnda går bort för egen del), vad som helst utom svart. Men det är banne mig inte enkelt att lösa för en höggravid.
Tänk att man oroar sig över materiella (icke-)bekymmer även i tider som dessa!
Många tankar går till er, så tufft det är att behöva genomgå detta, ingen skall behöva förlora sitt barn. Vill tro att det blir en ljus och fin begravning där inget öga är torrt.
SvaraRaderaInga trösteord hjälper, men många tänker på er och lider.
Tröstekramar / Ruth