Livet är fanimej inte rättvist

Vissa dagar är man extra tacksam för vad man har. Fick precis reda på att en kompis son dog under förlossningen igår. Kan inte ens föreställa mig hur ont det måste göra. Tomheten måste vara så brutal. Att gå och vänta i nio månader, längta efter den lilla krabaten som växer i magen och sedan se livet försvinna när det egentligen ska börja.

Det ska inte hända, borde inte få hända. Livet är så jävla orättvist. Och skört. Idag ska jag passa på att njuta lite extra av vår lilla glädjespridare, vem vet hur länge vi har henne hos oss?