Urnsättning - check

För Fredriks och min del var det aldrig någon diskussion om att Leiah skulle kremeras och att hon skulle få en gravplats dit vi ska kunna gå och minnas henne. Vi var ense om detta redan samma dag som hon dog. Vi ville ha en gravsten med några minnesord, inte bara en bricka med hennes namn i en minneslund. 

Jag hade bara varit på två begravningar innan Leiahs, min mormors och min farmors. Båda två ligger i minneslunden på respektive kyrkogård och någon gravsättning var det alltså inte tal om. Jag hade därför ingen aning om vad som väntade idag när urnan med Leiahs aska skulle sänkas ner i jorden. 

Vi hade tänkt promenera till kyrkogården men eftersom det ösregnade ändrade vi våra planer och tog bilen. Vi var en kvart för tidiga så jag satt i bilen och ammade i väntan på att klockan skulle bli slagen. Lille Eliah, undrar om han märker av att hur ledsna hans föräldrar är?

Vid gravplatsen möttes vi av en vaktmästare som lämnade över urnan. Den var så liten, urnan, tänk att man kan rymma ett helt litet barn däri. Ett helt liv, i en liten burk.

Vi sa hej då och sov gott, sedan sänkte jag ner henne och Fredrik täckte urnan med sand. Vi tände ett ljus och placerade en av hennes nallar bredvid. Stod där under mitt paraply och höll om varandra, med tårar rullande nerför våra kinder. Allt kändes så overkligt, jag märkte knappt att regnet öste ner runt omkring oss. Det hela var över på mindre än en kvart. Eliah sov gott i sin vagn utan att ge minsta lilla ljud ifrån sig. 

Begravningen i juni minns jag inte särskilt mycket av. Jag minns att det var jobbigt och att jag var ledsen, men det var så mycket att fixa med och jag gick mest som i en dvala. Denna dagen kommer jag däremot alltid att minnas. Så mycket smärta, så oförståeligt, så dystert. Jag försökte blunda och intala mig att allt bara var en hemsk mardröm, men var gång jag öppnade ögonen var graven där. 

En erfarenhet rikare. En erfarenhet jag hade velat vara utan. Älskade lilla Leiah, åh vad jag saknar dig.