4 månader av saknad

Tiden går. I söndags var det 4 månader sedan vi förlorade Leiah. 4 månader sedan vår älskade lilla tjej blev en liten ängel. I hennes liv var 4 månader en evighet. En tredjedels år. På sätt och vis har det varit långa månader. Men samtidigt har dessa månader gått så fort. Jag tror inte att jag är riktigt medveten om att dagarna går, jag bara flyter med. 

I förra veckan kom de sista svaren från obduktionen. Eller svar och svar, gissningar snarare då obduktionen inte visade någon dödsorsak. Hennes hjärnstam (eller om det var något i den, det var F som pratade med läkaren) var lite smalare än normalt och hennes läkare tror att det är anledningen till att hjärtat slutat slå. Kopplingen mellan hjärna och hjärta slutade helt enkelt bara att fungera. Hon var mer eller mindre dödsdömd från början. Det är ju vi alla i och för sig, men Leiah verkar ha varit dömd till att dö alldeles för ung.

Även om vi inte vet vad som hände så tyder allt på att det gick fort och att hon inte hann märka att det hände. Jag har varit så orolig över att hon hann bli rädd, att hon hade ont och att hon försökte kalla på oss men inte lyckades. Att hon låg i sin säng alldeles ensam med smärta och var ledsen. Dessa tankar har gett mig ångest och mardrömmar. Jag har känt mig som världens sämsta mamma som inte märkte att något var fel. Kanske kan ångesten släppa lite nu när allt talar för att hon inte märkte av vad som skedde.

Vi hade alltså troligen inte kunnat göra något för att förhindra dödsfallet. Varken när det skedde eller tidigare. Jag tror heller inte att vi hade kunnat göra mer för henne när hon levde, vi gjorde allt vi kunde för att hon skulle få ett bra liv. På sätt och vis ångrar jag att vi utsatte henne för så mycket. Alla läkarbesök, all träning, alla mediciner, all kontakt med habilitering, hjälpmedelscentral, korallen osv. Det var ju för hennes bästa vi utsatte henne för allt det som hon tyckte var jobbigt. Och med facit på hand känns det så onödigt, allt gjordes för gäves. Hade jag vetat vad som skulle ske hade jag bara gjort saker som gjorde henne glad. Men man vet ju aldrig hur framtiden ser ut och vi hoppades att hon skulle få ett långt liv och då försökte vi ge henne de bästa förutsättningarna för det. Men om jag fick åka tillbaka i tiden och leva om de 1,5 år vi fick med Leiah så skulle jag bespara henne allt jobbigt. 

Och nu ligger hon, eller resterna av henne, i graven. Jag har sagt det förut och säger det igen: det känns så fruktansvärt fel. Små barn ska inte dö. Föräldrar ska inte överleva sina barn. Hon var värd att få leva så mycket längre. Hon gav oss så mycket kärlek och vi hade så mycket kvar att ge henne. Hon älskade verkligen livet, annars hade hon inte varit glad nästan jämt. 

4 månader. En evighet för Leiah men en bråkdel av en vuxens liv. Månaderna kommer att bli till år, och jag kommer att fortsätta räkna. Räkna och minnas. Oavsett vad som händer så kommer alltid en liten pusselbit att saknas. Vi kommer att vårda hennes minne med ömhet så länge vi lever. Men tomrummet efter vår lilla tjej kommer aldrig att försvinna, varken i hjärtat eller här hemma. Älskade fina lilla unge.