Jobbig vecka

Imorgon ska vi göra något som väcker ångest. Det är dags för urnsättning. Jag har mer ångest inför detta än vad jag hade inför begravningscermonin. Av lite olika anledningar har det inte blivit gjort förrän nu. Jag blir ledsen bara jag tänker på det. Allt kommer att bli så definitivt när vi ser den lilla urnan sänkas ner i jorden. 

Samtidigt som jag helst hade sluppit genomlida morgondagen så ska det att bli skönt att få en plats att gå till. Leiahs nya plats på jorden. Men jag skulle helst slippa själva urnsättningen. 

Gravstenen kommer tyvärr inte förrän i nästa vecka. Fram tills dess kommer det bara sitta uppe en liten skylt med gravens nummer. Men när stenen väl kommer så är äntligen den här utdragna avskedsprocessen över. Kanske blir det lättare att gå vidare då, kanske inte.

Det känns så fel att behöva begrava sin lilla dotter. Så hemskt hemskt fel. Det är svårt att sätta ord på känslorna. Aldrig hade jag kunnat tro, när jag plussade den där vinterdagen för 2,5 år sedan, att jag skulle behöva gå igenom något sånt här. Det gör ont, det känns overkligt, man får svårt att andas. Men snart är det över och då kanske man orkar lägga all energi på att minnas alla fina minnen. Fast först ska jag genomlida natten, det finns risk att jag inte kommer kunna sova eller att det blir en natt fylld av mardrömmar.