Idag har Eliah en tid hos kiropraktorn. Leiahs (och min) kiropraktor. Jag har inte träffat henne sedan Leiah gick bort. Ju längre tiden går desto mer nervöst är det att träffa folk som jag inte har sett på länge, det blir alltid så känslosamt. Jag orkar liksom inte börja gråta i tid och otid. Framförallt inte med människor jag inte riktigt känner. Samtidigt får jag allt svårare att stålsätta mig och tränga undan tårarna.
Även om sorgen alltid finns inom mig så är jag inte ledsen hela tiden. Jag gråter inte varje dag. Det börjar bli allt lättare att minnas glädjestunderna utan att få en tår i ögat. Jag gråter helst i min ensamhet. Men det är svårt att begränsa tårarna till ensamheten för jag ser henne hela tiden. Överallt finns saker och platser, dofter och ljud som påminner om min lilla tjej. Och ibland faller det en tyst tår på min kind, även när jag inte är ensam, även om jag åker tåg (som igår) eller står i kassan på Ica. Och jag låter dem falla, de tysta tårarna, för det är en lättnad när de kommer, även om jag inte vill. Hon är tåren på min kind, då känns hon mer nära. Men att gråta inför andra, människor som kände Leiah, det är mycket jobbigare. Jag är väl helt enkelt inte redo för det ännu.
Kjenner godt til det å gråte i tide og utide, selv om vi er så heldige at vi fortsatt har vår Sara. Når hun er syk, renner tårene uten at jeg kan styre det. Ofte når jeg kjører bil alene. Og da klarer jeg ikke gå inn i butikken og handle, som jeg egentlig hadde tenkt... <3
SvaraRaderaVisst grät jag innan också, när man tyckte att livet behandlade henne orättvist. Men det är värre nu, framförallt när jag kör bil.
SvaraRadera