Mörka tankar

Mörka som natten, då de tänkts nu mitt i natten. Det blev som jag misstänkte en jobbig dag idag. Fredrik har gråtit. Jag har gråtit. Gråtit hemma, i bilen, på väg ut från IKEA, i Bromma blocks. Idag har de inte gått att stoppa, tårarna. Ibland kan det kännas frigörande att gråta, men idag har det bara varit hemskt.

När vi gjorde våra ärenden mötte vi en handfull olika barn i Leiahs ålder, det brukar inte vara några större problem, men idag var det jobbigt. Åh vad det fick mig att sakna henne. Det kändes inte rättvist att se de andra föräldrarna kramas och umgås med sina barn när vi inte får göra det. Varför var just vårt barn, världens finaste unge, tvunget att försvinna? Varför kunde det inte ha drabbat någon av de där andra, okända, föräldraparen istället? Eller än bättre, ingen av oss?

Att möta andra barn i Leiahs ålder fick mig att fundera över vilka framsteg hon skulle ha gjort under de här två månaderna. Det var så mycket som gick framåt den sista tiden, hon började bli så mycket starkare. Även när hon levde var jag övertygad om att det bara var en tidsfråga innan hon skulle lära sig att sitta, kanske hade hon hunnit bli bättre på det nu. Bara några veckor innan hon gick bort fick hon sin gåstol, undrar om hon hade kunnat ta sig fram med den och utforskat världen mer självständigt nu? Och maten, hur hade det gått med maten om vi, eller framförallt personalen på förskolan, hade fått fortsätta ätträna med henne? Hade hon varit mer intresserad nu? Hon slutade ju i princip kräkas helt och hållet den dagen vi tog bort näringsersättningen ur hennes kost. Eftersom hon bara hann vara kräkfri i knappt två månader så fick vi aldrig se om de framsteg hon gjorde på ätfronten var permanenta eller enbart tillfälliga. Och hur hade hon mått nu i sommarvärmen, hade hon uppskattat att bada i vår pool lika mycket som den på habiliteringen? 

Jag kan fortsätta ställa frågor i all oändlighet men vad finns det för mening i att göra det, vi kommer aldrig att få svar på dem ändå. Den jobbigaste frågan av dem alla är dock varför. Varför dog hon? Varför dog hon just nu? Två frågor som vi antagligen inte kommer att få svar på. Varför dog hon nu när hon var stark, gick framåt i utvecklingen, fick behålla sin mat, var pigg och glad och ingenting tydde på att något var ordentligt fel? Hur kunde hon vid fyra månaders ålder överleva extrema kramper, en kraftig lunginflammation och jättemycket vätska kring hjärtsäcken? Då var hon ju verkligen sjuk. Då var hon ju så liten och skör, vägde knappt mer än en nyfödd. Då gick det ju inte ens att ta blodprover eller sätta en infart på henne utan narkos. 

Det känns liksom inte rättvist att hon och vi var tvungna att gå igenom allt det där när hennes liv ändå skulle sluta helt plötsligt ett drygt år senare. Visst är jag tacksam för att vi fick hela det där extra året med henne. Jag är tacksam för varje sekund som jag fick spendera tillsammans med Leiah. Visst är jag tacksam över att hon under majoriteten av sin korta livstid mådde väldigt bra, det krävdes inte mycket för att få henne nöjd, vår lilla livsnjutare. Men jag hade velat ha henne här så mycket längre. Nej, det känns verkligen inte rättvist att hon är borta.