Insomnia

Klockan är 04.48 och jag har varit vaken i en timme. Jag tror att jag vaknade för att jag var kissnödig, och nu kan jag inte somna om. Det blir till att sätta på en tv-serie snart, det brukar söva mig. Men först, skriva av mig, det är den enda terapi jag orkar med för tillfället.

Förutom att jag blir jättetrött dagen efter så är det värdelöst rent mentalt att vara vaken så här mitt i natten. Eller natten, det är ju redan ljust ute så tidigt på morgonen kanske är en bättre beskrivning. Eftersom jag är trött är det nämligen svårt att hålla tankarna i styr. Jag tänker på Leiah, och ömsom ler, ömsom får en klump i halsen. Det går liksom inte att undvika.

Igår förmiddag fick jag ett ryck och gjorde ytterligare förberedelser inför bebins ankomst. Jag försöker att inte planera för mycket, vem vet vad som kan gå fel. Vågar liksom inte ta ut någon glädje i förskott. Men samtidigt måste jag ha något att se fram emot, och det är skönt att fixa och dona nu, när tid finns, och inte sedan. Fredrik var på kontoret och jag kände att jag inte bara kunde ligga och lata mig så jag plockade fram barnvagnarna och tvättade dem (med bilshampoo, haha) gjorde rent ett skötbord och städade i förrådet. Att det var 30 gradig värme stoppade mig inte. Men ack så jobbigt det var, rent mentalt. 

Att städa ur och tvätta vagnarna är som att städa bort Leiah. Jag vet att jag inte kan tänka så, men så känns det. Hon älskade ju att sitta i sin vagn. Överallt hittade jag små rester av ett liv som inte längre finns. Jag hittade hennes solglasögon som varit spårlöst borta, de hade gömt sig under sitsen på stora vagnen. I resesulkyn hittade jag en dregglis med lite kräk på som fortfarande luktade som Leiah. I förrådet packade jag undan hoppgungan som hon aldrig hann använda, likaså syskonsitsen till vagnen som vi nu inte har någon användning för. Tänk att materiella saker kan väcka så mycket känslor. Men nu är det i alla fall gjort.

Och här ligger jag nu, mitt i natten, och saknar. I fönstret här bredvid står en ram med ett foto och ett fotavtryck. Hon ser så finurlig ut på bilden, jag minns när den togs och vet att hon sekunden efter brast ut i ett stort leende. Bilden är en påminnelse av en alldeles för sen kväll när vi satt och busade i köket, jag kittlade och pussade henne, hon skrattade och Fredrik fotade. Om och om igen. 

På bilden håller hon sina små händer i en lite konstig vinkel, såsom hon nästan alltid gjorde. Rosiga små äppelkinder, trots att hon i övrigt var så smal. Hennes T-shirt är blöt under hakan, hon hade druckit vatten och spottat ut hälften. Som vanligt. Trots att det var sent var hon ändå så nöjd och glad, såsom hon nästan alltid var. Åh vad jag saknar våra mysiga kvällar, när vi alla tre var hemma, och inte gjorde mycket annat än gosade och busade. Och det lilla fotavtrycket, så fint men ändå så sorgset. Taget på sjukhuset när hon redan var borta. Finaste lilla Leiah.