Den senaste 1,5 veckan har jag inte varit ledsen, eller i vart fall inte gråtit, särskilt mycket. Anledningen? Först var mamma och pappa här i ett par dagar, därefter åkte vi med dom ner till Borås och sedan följde Filip och Tess med oss upp till Stockholm. Jag insåg igår att när vi har andra så tätt inpå så förskjuter jag sorgen och gör mitt bästa för att inte visa att jag är ledsen.
Nackdelen med detta är att då bygger jag bara upp en stor hög av sorg som till slut välter över. Rätt som det är säger det bara PANG! och allt sköljer över mig, vilket kanske inte är så bra. Jag tror att känslorna är lättare att hantera i mindre doser. Så jag måste nog lära mig att gå undan och hantera känslorna direkt när de kommer istället för att förtränga dom.
Annars blir det som idag. Så fort vi hade släppt av Filip och Tess på stationen i morse blev jag ledsen. Ledsen för att de åkte, ledsen för att jag saknade Leiah. Det höll dock på att brisera redan häromdagen, jag har gått som i en dimma sedan i fredags och försökt förtränga alla känslor för att inte bryta ihop. Jag orkar inte gråta inför andra än Fredrik. Så jag kan istället ha uppfattats som sur. Igår kväll var bristningsgränsen nära igen, då hoppade jag i poolen och simmade när de andra kollade på film. Det går liksom inte att gråta när man simmar.
De senaste veckornas förträngande av känslor får jag nog lida för idag, kommer antagligen gråta ganska många gånger...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar