Jag hade tid hos barnmorskan tidigt imorse. Det kan ha varit det som utlöste känslostormen. Att träffa barnmorskan väckte minnen till liv, minnen av känslor och förhoppningar kring framtiden som fanns för två år sedan när vi väntade Leiah. Ingenting blev som vi trodde, ingenting överhuvudtaget. Mycket blev bättre, vi fick ju världens mysigaste lilla dotter. En liten prinsessa som gav oss så mycket glädje och kärlek, tänk att man kan älska en sån liten person så himla mycket. Men framförallt hade vi aldrig kunnat föreställa oss allt jobbigt runt omkring. Visst var jag nervös under att något skulle hända med barnet i min mage, men ingenting under graviditeten tydde på att så var fallet. Och aldrig någonsin oroade jag mig över att vi skulle få ett barn som skulle dö ifrån oss efter bara 1,5 år, helt utan förvarning.
Jag vet att jag borde fokusera på bebisen i magen. Och tänker på och längtar efter den det gör jag, konstant. Det är så svårt att fokusera på positiva saker. Jag vågar knappt hoppas eller tro att allt kommer att gå bra. Varför skulle det gå på annat sätt den här gången, liksom? Och när jag tänker på baby Pi far tankarna iväg till Leiah.
Ja, idag har varit en vedervärdig dag. Sorgen och saknaden har varit så fruktansvärt påtaglig. Jag har fått svårt att andas när jag tänkt på henne. En klump i magen som spridit sig till bröstet, upp till halsen och gjort mig illamående. En enorm känsla av tomhet inombords. Gång på gång slår det mig att hon är borta, borta för alltid, och då börjar allt allt snurra. Hur ska man någonsin kunna gå vidare? Kommer man någonsin att känna sig hel igen?
Leiah var så nydelig ❤️
SvaraRadera