Jag har så länge jag kan minnas önskat mig större tuttar. Ett tag sparade jag tom ihop pengar till en bröstoperation, men jag fick aldrig tummen ur att genomföra det. Av rädsla för kniven, skulle jag tro. Före Leiahs förlossning hade jag liksom aldrig varit sjuk, aldrig opererats. Så jag tror att det var det som gjorde att jag aldrig bokade någon tid. De senaste åren har jag väl egentligen lagt de tankarna åt sidan och blivit mer bekväm med min kropp (tacka Fredrik för det).
För ungefär ett år sedan blev brösten minimala, de krympte verkligen till existensminimum när jag slutade amma. Små, platta och hängiga har de varit. Fram tills nu. Jag hade glömt hur de växer när man är gravid. Jag har såklart inga bomber, men mycket mer än för någon månad sedan. Och jag hatar det! Ironiskt va? Här går man och längtar efter något i så många år och när det väl sker, då är man ändå inte nöjd. De ömmar och spänner. Det känns konstigt när man springer. Det är obekvämt att ligga på mage. Ja, de är i vägen mest hela tiden. Tuttarna får mig dessutom att se mycket tjockare ut än vad jag egentligen är, hela jag blir liksom bred bara för att tuttarna har svullnat.
Nej, några större bröst kommer jag då att inte köpa mig i framtiden. Möjligen kan jag tänka mig att lyfta dem om de hänger mer och mer för varje barn, men större storlek kommer inte på kartan. Den här kroppen vill ha små tuttisar, så enkelt är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar