Idag har vi varit på möte på ytterligare en förskola. Leiah fick alltså ingen plats förrän tidigast till hösten på den vi var och hälsade på i början av året. Den här gången gäller det en sk. vanlig förskola. Dvs en avdelning med 15 barn och 3 personal. Leiah skulle i så fall få en extra resurs. Men Gud vet hur den resursen skulle komma att användas, jag har ingen tilltro till varken skola eller förskola. Har hört allt för många skräckexempel där den extra resursen lägger mer fokus på övriga barn än den som verkligen behöver hjälpen.
Jag borde tänka positivt, jag vet. Det kan såklart bli bra. Men om det inte blir det så blir det katastrof, inte bara för Leiah utan för hela familjen. Det märks så tydligt när hon inte får den träning och stimulans hon behöver, hon stannar upp och backar direkt.
Det här året har inte börjat bra rent utvecklingsmässigt, hon har av olika orsaker varit förpassad till ryggliggande större delen av tiden. Detta märks tydligt bl.a. på att hon inte längre verkar veta hur man rullar från mage till rygg. Hon har blivit stel i höfterna och det går knappt att räta ut benen längre. Jag tycker även att hon verkar ha svårare att föra ihop sina armar och händer, de fastnar liksom flaxande i ytterläget. Och detta är bara några exempel.
Läser titt som tätt på Facebook (borde ta bort min sida där för övrigt, eller åtminstone radera större delen av "vänkretsen") och en del bloggar om hur föräldrar är oroliga och nojiga över förskolestarten. Då snackar vi fullt friska barn som kan äta själva, springer omkring och pratar lite smått. Vad kan hända liksom? Ungen gråter vid lämning några dagar innan hen har anpassat sig. Det är tur att dessa människor inte har ett barn som utvecklingsmässigt är som en 3-4 månaders bebis. Då hade jag förstått om de vore oroliga. J-a veklingar tänker jag varje gång.
Jag är inte orolig över att lämna Leiah till främmande förskolepersonal, hon verkar tycka om de flesta vuxna. Barn också för del delen. Och oftast är hon tillfreds bara man lägger ner henne på golvet. Det jag oroar mig för är om hon kommer att få tillräcklig stimulans. Jag börjar ju själv känna att jag inte riktigt kan ge henne det här hemma. Och då har jag bara henne att fokusera på. Jag skulle behöva mer fantasi kring hur jag ska leka och träna med henne. Samtidigt tror jag att det skulle vara nyttigt för henne att komma ut och träffa fler barn. Frågan är om en barngrupp på 15 är en god idé?
Hon har blivit erbjuden en plats från och med 31 mars. Det innebär att jag skulle kunna jobba i fyra månader (knappt) innan Pi kommer. Är det ens värt det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar