Nej, vi ska inte flytta. Men dagar som denna önskar jag att det vore så. Ju äldre Leiah blir desto mer övertygad blir jag om att vi skulle ha ett mycket bättre liv och vardag i en mindre stad. Det är fasen inte lätt att bo i Stockholm med ett barn som har en utvecklingsstörning och grava funktionsnedsättningar.
Om en dryg månad ska hon börja på förskola. En lösning som jag inte tror på. Inte Fredrik heller, även om han är mer positiv. Idag hos sjukgymnasten blev det uppenbart att inte heller hon tror på den här lösningen. Hon tror inte heller på det andra dagiset, det första vi besökte. Och det är ändå ett specialdagis för barn med särskilda behov. Hon tror däremot på Reimers, ett dagis som ligger på Södermalm. Ett dagis med hårt söktryck som tar in fem barn per år och där Leiah står på tionde eller elfte plats i kön. Hon kommer som tidigast att få en plats där under 2015. Skulle hon få en plats där måste nästan antingen en av oss jobba på Söder (sicken tur att mitt kontor ligger där, synd om jag vill gå vidare) eller så får vi flytta dit. Det är liksom inte hållbart att åka över halva stan för att lämna på dagis, särskilt inte nu som vi ska bli fyra i familjen.
Det är lite trist att vi inte får stöttning i vårt beslut av sjukgymnasten (hon är ändå den utanför familjen som känner Leiah bäst). Att hon enbart är positiv till lösningen som tidigast kan bli verkligen om något år gör inte mig mer positiv. Tvärtom. Hon har betydligt mer erfarenhet av det här än vad vi har, och visar hon skepsism så blir såklart även jag skeptisk.
Men vi har inte direkt något val. Antingen måste en av oss stanna hemma (utan inkomst då föräldradagarna börjar ta slut). Eller så testar vi en lösning som vi inte tror på. Och nu har vi alltså bestämt oss för det senare alternativet.
Nej, flytta till mindre stad vore så mycket bättre. Inte för att det finns fler alternativ där. Tänk så mycket tid vi skulle spara. Vi skulle inte behöva lägga flera timmar varje vecka på att åka fram och tillbaka till sjukhus etc. Även om Leiah skulle få en dagisplats på andra sidan stan så skulle det ändå vara närmre än våra alternativ här. Dessutom skulle vi inte ha lika höga boendekostnader etc och därmed inte vara lika beroende av två heltidslöner.
Ett halvår har vi bott i huset. Vi har gett det två år, sedan kanske vi flyttar. Ett och ett halvt år kvar alltså. Jag tror att jag bestämt mig för hur jag vill att vår framtid ska se ut. Nu ska jag bara övertyga Fredrik om samma sak...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar