Omständigheterna kunde ha varit bättre. Fredrik var i Göteborg på sin farbrors begravning och Leiah och jag var ensamma hemma. Dessvärre var F:s huvud aningens mer snurrigt än vanligt varför han missade flyget hem och blev ett par timmar försenad.
Jag trodde att Leiah sov när hon rätt som det var började skrika hysteriskt. Jag förstod först inte vad som var fel, det såg ut som att hon skrek i sömnen. Men när jag inte fick någon ögonkontakt med henne och hon började rycka med huvudet förstod jag att det var en pågående kramp. Vad jag kan minnas har hon inte ryckt med huvudet på det sättet tidigare, hon har heller inte skrikit så under tiden hon har krampat. Därför tog det ett tag innan jag fattade.
När det hade gått vad jag trodde var 4-5 minuter (dessvärre tror jag att det gick ganska många fler minuter) ringde jag 112 och gav henne stesolid. Dessvärre bajsade hon nästan direkt så jag tror inte att hon hann få i sig något av medicinen. Ambulansen kom efter ytterligare ca 10 minuter. Hon slutade krampa precis när de ringde på dörren, krampen måste ha gått över av sig själv, och hon var glad och busig som vanligt. Ja, man känner sig jättedum som ringt efter ambulans i det läget.
Vi följde med ambulansen till sjukhuset ändå, de tyckte att det var bäst så när jag berättade att vi precis trappat ut hennes Fenobarbital. Ambulansmännens jourläkare tyckte att en läkare skulle titta på henne för att kunna ta ett beslut om att sätta in medicinen igen.
Jag har aldrig sett en så fullsmockad akutmottagning. När vi väntat en liten stund kom en av läkarna ut och mer eller mindre bad folk att uppsöka hjälp på andra sjukhus. Jag kunde inte låta bli att fråga hur prioriterad L var. Svaret var lågprioriterad. Då såg jag en lååång natt i väntrummet framför mig.
Läkaren var snäll nog att kolla hennes journal och undersöka henne lite snabbt på direkten (övriga patienter och deras föräldrars blickar var inte nådiga) och vi kom fram till att vi skulle åka hem och sätta in båda krampmedicinerna igen. Det är ju tyvärr så krasst att de inte skulle ha gjort något på sjukhuset under helgen, varför jag bara var glad över att få åka hem.
Fredrik hade precis kommit innanför dörren hemma när vi fick veta att vi skulle åka hem. Typiskt nog hade han druckit några öl i väntan på flyget varför han fick be Carro om skjuts (tummen upp för kompisar som bor nära). Trots att klockan var halv tio när vi kom hem blev det en hel del gos innan vi stoppade vår piggelina i säng.
På måndag ska vi ringa neuromottagningen för att se hur vi ska göra i fortsättningen. Vi vill bara få till en bra dos krampmedicin så att detta inte händer igen. Man känner sig så maktlös och ensam när hon är frånvarande, fy fan. Hon verkar tycka att det är så fruktansvärt obehagligt. Och inget finns det man kan göra för att lugna henne.
Fredagskvällens drama verkar som tur är inte ha påverkat henne nämnvärt. Resten av helgen har hon varit sig själv. Man märker att hon är frisk och pigg igen efter förkylningen, äntligen en glad och förnöjd tjej. Låt henne vara frisk och krampfri ett bra tag nu så att slipper uppsöka akuten varje vecka...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar