När man kan men inte vill sova

Idag har varit en fin dag. En skön vårdag då Leiah (solen) har skinit på oss. Vi åt lunch på Hasseluddens veranda och gick på Skansen och pratade med sälar, vildsvin och björnar (i träd). När vidkom hem promenerade vi bort till Leiahs grav och väl hemma igen på kvällen frossade vi i oss ostar. Lilleman har varit på ett strålande humör (trots lös mage, något som förtjänar ett helt eget inlägg) och vi har mest bara varit. Tagit det lugnt. Kramats. Gråtit. 

Nu är jag så trött. Sjukt trött. Dagen har uppenbarligen tagit på krafterna. Men jag vill inte gå och lägga mig. Ögonlocken är så tunga, jag kämpar för att hålla mig vaken. Men jag vill inte sova. Varför? Jag vill inte att det ska bli imorgon, vill inte att det ska vara över ett år sedan Leiah gick bort. För det känns som så fasansfullt lång tid. 

Vi började räkna dagar. Sedan veckor. Månader. Och nu ikväll slog det mig att vi snart kommer att räkna år. År av saknad. År av sorg. Vilket känns så himla fel. För Leiah blev ju bara ett och ett halvt år. Och det innebär att vi snart har varit utan henne en längre tid än den vi hade henne hos oss. Och det gör så in i helsikes ont att tänka på. Ont i hjärtat, ont i själen. 

Undrar om man någonsin kommer känna sig riktigt hel igen?