En doft av död

Det är jobbiga dagar just nu, så mycket känslor och minnen som kommer tillbaka. Leiahs sista tid i livet. Jag älskar våren och den ljusa tid som är men samtidigt blir jag så ledsen. Dels minns jag förra våren, då hon började på förskola och var en sån glad och härlig liten tjej men som drog på sig den ena bacillusken efter den andra och hade några veckor av förkylning då gnället aldrig tycktes ta slut och hur jobbig jag tyckte att hon var emellanåt. Dels minns jag våren för tre år sedan då hon låg i min mage och vi var så förväntansfulla inför vad som skulle komma. Min första graviditet, vårt första barn. Så fulla av förhoppning, naiva, drömmande.

Nu när våren kommit har den där dagen börjat spelas upp framför mina ögon igen, både när jag sover och är vaken. Om och om igen hittar jag henne livlös i sängen. Om och om igen försöker jag rädda hennes liv genom hjärt- och lungräddning. Om och om igen hör jag det väsande ljudet från hennes små lungor varje gång jag blåste in luft i hennes mun. 

Jag hör ambulansens sirener på väg till sjukhuset. Jag minns hur jag ringde Filip och mamma för att berätta att hon verkligen inte mådde bra, men att vi hoppades att de skulle lyckas få liv i henne i den andra ambulansen. Jag minns hur jag hela tiden visste att loppet var kört, men att jag vägrade acceptera det innan vi fick det bekräftat. 

Jag ser akutsalen med all sjukhuspersonal som såg så fokuserade och samtidigt uppgivna ut. Jag minns den blå kistan av trä som hon låg i när livet runnit ut henne, i ett avskilt hörn av sjukhuset. Där det var tyst, tyst som i graven. Där hon låg helt vit och stel och bara blev mer och mer blå. Hur vi klädde på henne rena kläder för att slippa se det blåa sprida sig. Hennes lilla, lilla kropp. Hennes busiga och toviga hår. Jag minns hur jag tog henne i min famn, så kall och så stel, och hur min kroppsvärme värmde upp hennes kropp så att hon nästan kändes levande igen. Jag minns paniken som kom när jag insåg att jag var tvungen att säga adjö för gott. Jag minns hur jag inte ville lämna henne ifrån mig, att jag ville sitta där för alltid och borra ner näsan i hennes hår. Jag minns doften av död.