Det är så konstigt hur man helt plötsligt bara kan svämmas över av känslor. Under det här senaste året har jag förlorat mitt barn, sörjt, fortsatt leva och nästan vant mig vid sorgen och saknaden. Jag har haft perioder där jag har legat sömnlös, perioder där jag inte har velat leva. Fast i det stora hela har livet ändå varit rätt ok, jag har tillåtit mig att vara glad och lycklig. De där ångestattackerna kommer allt mer sällan. Det är nästan så att kroppen slutat vara medveten om vad som har hänt, den förtränger. Som om tiden med Leiah var ett annat liv, ett annat jag.
Men rätt som det är kommer tårarna. Och ångesten. Paniken. Och känslorna. Känslan av att inte kunna andas. Känslan av att det är något som kryper under huden och irriterar, skaver och värker. I både hjärta och själ. Det går liksom inte att hålla emot. Jag vill kräkas, men det går inte. Jag vill fly verkligheten men vet inte vart. För jag inser att det inte kommer att hjälpa, smärtan kommer alltid att finnas kvar.
Nu när årsdagen börjar närma sig tiodubblas känslorna. Jag har en groteskt stor klump i magen. Eller snarare halsen, för det är där det snärjer åt. Jag har börjat älta och ifrågasätta igen. Allt känns så fel. Vad fanns det för mening? Varför hände det? Vad missade jag den där söndagen för exakt ett år sedan när hon och jag var på sjukhuset och jag övertygade läkaren om att hon skulle ha det bättre hemma (hon mådde ju mycket bättre så fort lavemanget gjort verkan). Kände hon själv att något var fel på riktigt, mer än en vanlig förkylning? Var det därför hon inte ville somna på kvällen och var lite svår att lägga? Borde vi ha förstått? Borde vi ha insisterat på att de skulle ha gjort fler undersökningar? Borde vi inte ha motsatt oss en nedtrappning av epilepsimedicinen? Vad hade hänt om vi avvaktat lite längre med att sätta henne i förskolan, hade hon då fortfarande levt?Tänk om, tänk om, tänk om...
Jag vet att det inte hjälper att fortsätta älta. Inte heller hjälper det att vara bitter. Men det är så svårt. Även om jag försöker, försöker leva, leva klart mitt liv. Hur mycket jag än försöker så går det inte alltid att kontrollera alla tankar och känslor.
Det går inte en dag utan att jag pratar on henne. Det går inte en minut utan att jag tänker på henne. Men nu, till skillnad från för ett år sedan, är det mestadels positiva och fina tankar. Jag minns den glada och levande lilla Leiah, inte hennes döda kropp. Hon lever vidare fast hon inte är här.
Men ändå, jag saknar henne något så fruktansvärt. Och trots att jag inte är troende så vill jag se henne som en liten ängel. Och jag hoppas att jag någon gång kommer få krama och hålla om henne igen.
Älskade lilla Leiah, vi ses längre fram, mamma ska bara leva klart först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar