M som i maj, megaångest och månaden då pojken lärde sig att gå

Äntligen juni! Maj som egentligen är en favoritmånad kommer nog i många år framöver mest innebära ångest. Jag minns knappt hur jag mådde för ett år sedan vid den här tiden. Dåligt gissar jag. Eller, jag vet att jag hade sjukt mycket ångest. Fast jag var nog mest i chock och kände antagligen inte särskilt mycket. Skulle tro att känslorna är mycket starkare nu såhär ett år senare. Saknaden har ju bara ökat, tomrummet hon lämnade här hemma och i hjärtat växer sig allt större och större. Sorgen blir bara tyngre att bära på. Älskade lilla Leiah. Åh vad jag önskar att du vore här! Jag undrar så vad hon hade varit idag, även om hon utvecklades lite långsamt så utvecklades hon ju ändå. Det gör så fruktansvärt ont att aldrig få veta, att aldrig få uppleva och se henne växa upp. 

Maj var en omtumlande månad på många sätt. Nervositet inför årsdagen. Ångest som bubblade upp till ytan. Saknad. Längtan. Och glädje över att Eliah har utvecklats och lärt sig många nya saker. Allmänt känslomässigt kaos. 

Ett år och en vecka efter att Leiah dog lurade jag Eliah till att släppa taget om min hand och ta sina första stapplade steg. 9 månader och 3 veckor efter hans födelse hände lärde han sig alltså att gå, vår stora lilla pojke.Kanske satt det en liten ängel någonstans och hejade på honom. Stoltare mamma än jag i det ögonblicket får man leta efter. Samtidigt gjorde det ont för det fick mig att tänka på Leiah och hur mycket vi kämpade för att få henne att stötta på sina smala små ben. De där benen som mest ville ligga på rygg och sprattla och inte alls var särskilt intresserade av att promenera. Men Eliahs ben, de vill framåt!

Det är konstigt ändå hur något som kan göra mig glad samtidigt gör mig ledsen. Nu, såhär en dryg vecka senare, har han redan blivit mycket mer självsäker och tar eget initiativ till att gå utan stöd istället för att krypa. Gåvagnen är dock fortfarande väldigt poppis för med den kan han nästa springa, den är ju också väldigt rolig att krypa över. Han utvecklas så snabbt att vi inte riktigt hänger med. Med Leiah kunde vi traggla i flera månader utan att det skedde några större framsteg, med Eliah hinner vi knappt registrera att han lärt sig bemästra en sak innan han börjat lära sig nästa. 

Klättrar gör han också. Häromdagen fick jag stopp på honom precis innan han kommit upp i soffan. Han är snabb som en vessla och det gäller att vara på alerten när han vaknar på morgnarna för innan vi vet ordet av det så har han klättrat upp från spjälsängen till vår säng. Behöver jag sägs att han ofta får mig att sätta hjärtat i halsgropen?

Även om vi varit föräldrar i drygt 2,5 år så är vi ändå förstagångsföräldrar på många sätt. Främst vad gäller hur mobila de är när de fortfarande är bebisar. Man är konstant orolig för att han ska slå sig, något man sällan behövde oroa sig över med Leiah. Eller, där ljög jag, hon kunde ju rulla men det räckte att bulla upp med kuddar så låg hon säkert. Men hennes lillebror, han slår sig hela tiden.