Ju lägre tiden går desto mer undrar jag hur hon hade varit idag. Även om hon utvecklades långsamt så hände det ju väldigt mycket på tre månader. Eftersom hon inte följde den normala utvecklingskurvan har vi ingen aning om hur hon hade kommit att bli, vad hon skulle ha lärt sig, vad hon skulle ha kunnat göra. Vi kan gissa att hon nu t.ex. skulle ha lärt sig att sitta själv och att hon skulle ha visat mer intresse för mat efter hård ätträning på förskolan. Men vi har inte en aning egentligen. Om hon hade varit ett friskt barn utan CDG skulle det ha varit lättare att föreställa sig då de flesta barn kan vissa saker vid viss ålder. Men Leiah var inte som andra barn.
Och just idag gör det lite extra ont i hjärtat att tänka på. Att livet är orättvist. Att hon som tvingades genomgå så mycket trots sin ringa ålder aldrig hann få belöning för all möda. Varför skulle hon behöva gå igenom sina tuffa perioder när hon bara fick leva så kort tid? Fina, glada, underbara unge.
Om hon hade varit hos oss idag så skulle hon ha fått ta sovmorgon med mig och Eliah. Det är ju onsdag och på onsdagar var hon inte på förskolan. Antagligen hade hon legat bredvid oss här i sängen och sprattlat och snattrat. Kanske hade hon pillat lite nyfiket på sin lillebror, kanske hade hon råka peta honom i örat. Jag är ganska säker på att hon hade tyckt om sin lillebror direkt, att hon skulle ha varit nyfiken och inte svartsjuk. Tänk så mycket han skulle ha kunnat lära henne om ett par år. Det är bara så förbaskat sorgligt att ödet ville annorlunda.


Inga kommentarer:
Skicka en kommentar