Höstångest

I morse när jag vaknade strömmade det in kylig och frisk doft genom dörröppningen. En doft av höst. Det är första gången på hela sommaren som jag tyckt att det varit kallt i sovrummet. Det är bara tidig augusti och flera veckor sommar kvar, men nu kommer den snart - hösten. 

Att sommaren snart är över innebär att vi ska försöka återgå till det normala här hemma. Hur nu det ska kunna gå när en viktig familjemedlem saknas? Kommer livet någonsin att kännas normalt igen? Fredrik planerar att börja jobba heltid om någon vecka. När han frågar mig hur jag tycker att han ska göra så svarar jag alltid "du gör som du vill älskling, gör det som känns rätt för dig". Jag hoppas att han är starkare än vad jag är för jag hade själv inte kunnat gå tillbaka och jobba i dagsläget. Min hjärna hade inte kunnat fokusera på det den skulle. Nej, det hade nog blivit allmänt kaos.

Självklart vill jag att han ska kunna fungera som vanligt, få in sina rutiner. Jobba, träna, umgås och må bra. Men tanken på att vara ensam hela dagarna i höst ger mig en klump i magen. Förhoppningsvis kommer det att gå bra, men jag är inte säker på att jag inte kommer att bryta ihop. Kommer jag ens att komma ur sängen på mornarna? Det har varit en sådan trygghet att vara hemma båda två. Framförallt för min del även om jag tror att även Fredrik tyckt det samma. Vi har stöttat varandra, gråtit mot varandras axlar men också skrattat tillsammans. Det har känts som en sommar utan slut.

Att hösten snart är här väcker ångesten inom mig. Kommer jag att fungera som mamma åt Eliah i min ensamhet? Eller kommer jag att gråta dagarna igenom? Dygnet runt är jag orolig över att han ska sluta andas. Kommer jag att kunna släppa honom ur sikte eller kommer jag att sitta och vaka över honom dag ut och dag in? Time will tell...