Hej då förskolan, vi ses kanske igen

I fredags hämtade jag Leiahs vagn från förskolan. Idag hämtade jag resten av hennes saker. Jag fick även säga tack och hej då till Jenny, hennes resursperson, som inte var där i fredags. När hon öppnade Leiahs skåp och jag fick syn på hennes kläder, snuttefilt och andra saker så brast det. Jag kunde inte hålla emot tårarna. Jag tror inte att tårarna var långt borta hos Jenny heller. Att göra de här avsluten får det att kännas så definitivt. Det blir verkligt samtidigt som det på samma gång känns helt surrealistiskt. 

De hade gjort i ordning en liten minnesbok med bilder, några dikter och ett par minnesord från personal och föräldrar. Tydligen har de sammanställt ett bildspel (eller om det var en film?) också men pedagog Rebecka var inte helt färdig så det får vi om någon vecka. 

Jag fick också med mig hennes pärm hem. Pärmen som skulle följt med henne under hela förskoletiden, en pärm att fylla med bilder och dokumentation under många år. Men pärmen ekade tom. Det enda som fanns i var bilder från hennes inskolning, längre hann varken de eller vi. Tanken var att vi skulle bidra med text och bilder på Leiah och oss i familjen, hennes favoritsaker etc. Men vi hann aldrig ge förskolan den informationen innan hon gick bort. 

Man kan lugnt säga att idag har varit en tung dag. Men nu är det avklarat och jag behöver förhoppningsvis aldrig gå igenom det igen. 

Lille Eliah då kanske ni undrar, hur mår han? Jo, han verkar ha känt av att mamma och pappa varit ledsnare än vanligt. Nu på eftermiddagen har han skrikit som en tok så fort vi lagt honom ifrån oss. Det enda som fungerat för att lugna honom har varit att hålla honom riktigt nära, helst med en tutte i munnen. Så den inplanerade födelsedagsmiddagen som han och jag skulle iväg på ikväll får ställas in, det blir en kväll i mjölkens tecken istället. Ibland orkar man bara inte...