Insomnia del 3

Det här med att sova på natten alltså. Inte har det blivit lättare sedan Eliah kom. Eliah har ingen skuld i det hela, han brukar skrika efter mat vid 02.30 men så fort han börjat äta somnar han om igen och sover till 7,8-tiden. Nej, vår fine lille son är inte boven. Anledningen till att jag sover dåligt är min oro, oron över att lilleman ska sluta andas i sömnen.

Jag oroade mig i princip aldrig när Leiah sov. Kanske att jag var lite orolig precis i början, men det tror jag alla spädbarnsföräldrar är. Och visst, de gånger hon var sjuk eller hade haft kramper lät vi henne oftast sova i vårt sovrum. Men så länge hon var nära kunde jag sova gott även om hon inte mådde riktigt bra. Ju större och äldre hon blev desto mindre blev oron även om hon hade krampat eller om hon var sjuk. 

Nu har vi andningslarm och en, vad vi vet, frisk liten bebis. Men jag kan ändå inte sova. Eller, somnar gör jag utan problem varje kväll. Men jag vaknar många gånger varje natt bara för att titta till honom. Ibland kan jag somna om. Ibland blir det som i natt att jag ligger vaken 4-5 timmar.

Jag kan inte riktigt se hur jag ska lösa det här problemet. För ett problem är det då jag dels får huvudvärk och dels är onödigt trött på dagarna. Visst skulle det säkert gå att medicinera. Men jag vill inte ta någon medicin som gör att jag sover tyngre för då vaknar jag ju inte om något skulle hända (och han skulle antagligen inte få mat när han är hungrig). Oron är svår att bli kvitt. Jag vet ju vad orsaken är, har man hittat sin dotter död i sängen så har man. Det går inte att radera det minnet. Och även om oddsen talar för att det inte kommer att hända Eliah så är det svårt att få hjärnan att lyssna på förnuftet. Känslorna är så mycket starkare helt enkelt.