Så liten, så mycket kärlek

Hon har inte varit på sitt bästa humör idag, vår lilla dotter. Vi spenderade eftermiddagen tillsammans med My och Madde och deras godingar Ruth och Charlie men Leiah var inte på humör. Hon ville inte sitta i mitt knä (typ: de andra barnen gör ju inte det varför ska jag göra det?!) utan helst ligga på golvet med en leksak i handen eller sitta i soffan och observera de andra barnen. Även om jag lät henne vara så gnällde hon titt som tätt. Både Charlie och Ruth är supergulliga mot henne, hon är äldst men det är de små som klappar och pussar på henne och ger henne leksaker. Så det var nog inte sällskapet som gjorde henne till suris.

Nej, boven i dramat var nog främst de två nya framtänderna som sprack igenom idag. Stackarn har sovit dåligt det senaste pga tänderna och då blir dagarna inte särskilt roliga heller. Det är klart man blir extra gnällig när man har ont. Men det gör det inte lättare för mig som mamma...

Som tur var avslutades dagen på bästa sätt, efter middagen var hon mysigare än på länge. Hon halvlåg på mig i soffan i säkert en timme (vilket hon sällan vill göra längre, nej, liten börjar bli stor och vill ligga själv). Inte ett gnäll utan hon skrattade mest hela tiden. Jag gjorde grimaser och hon flinade. Jag gjorde pruttljud och hon skrattade. Fredrik busade med henne och hon tjöt av skratt.

Det var en sådan där stund som man vill spara i en liten ask och plocka fram när allt känns tungt. Tänk om man kunde spara det där skrattet som får det att pirra i hela kroppen. Oavsett vilket humör man är på så blir man världens lyckligaste när hon visar den sidan. Hon är verkligen världens härligaste unge!