Vi kom precis hem från ett möte med vad vi trodde skulle bli Leiahs famtida förskola. Men när föreståndaren strax innan mötet är slut försöker övertyga att överväga ett annat där personalen är specialiserad på "barn som Leiah" (läs: barn med extra stora och svåra behov) vet jag inte vart jag ska ta vägen. Förskolan är en sk specialförskola. Jag har när jag varit i kontakt med dom berättat om Leiah och hennes diagnos och framtidsprognos. Och då har de varit positiva till att ta emot henne. Men nu, när de fick träffa henne, verkar intresset ha svalnat. Hon är för svår helt enkelt.
Vi är alltså tillbaka på ruta ett. Och jag som hade hoppats att hon kunde börja till våren. Jag är inte stark nog att sätta press på handläggaren så att hon ordnar en bra plats till oss. Vi får se om Fredrik är det, jag tror dessvärre inte att han har tid med det just nu då han har jättemycket på sitt nya jobb.
Jag vill tillbaka och jobba. Men nu känns det som att jag kommer få vara hemma i all oändlighet. Skit, skit, skit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar