Jag har försökt vara oberörd, inte oroa mig eller visa känslor. Men nu går det inte längre. Den här väntan är helt j-a outhärdlig.
Jag knaprar fortfarande piller. Men nu tycks de inte hjälpa, ångesten bara växer. Vilket gör mig än mer övertygad om att det var gravidhormoner och inget annat som fick mig att må så mycket bättre innan jul.
Det värsta av allt är att vill skjuta bort Leiah. De senaste dagarna har det hänt att jag önskat att hon inte fanns. Så fort jag tänker tanken ångrar jag mig såklart. Men tankarna har ändå funnits där. Vilket får mig att må ännu sämre. Hon är det finaste jag har och ger mig så mycket kärlek och glädje och ändå kommer dessa dåliga tankar. Jag tror att det bara är en skyddsmekanism, som en förberedelse inför en eventuell abort. Jag tänker negativt om min älskling för att det inte ska bli lika svårt att ta bort en liten person som skulle kunna bli lika underbar. Likt förbannat känner jag mig hemsk.
Till råga på allt är jag inne i en fas då jag blir mer och mer orolig för hennes framtid. Har hon ens en framtid? Eller kommer hon vara ett av de barn med CDG som inte överlever sin 5-årsdag? Och vad för liv kommer hon att leva? Kommer hon att ha konstant ont som hon har haft de senaste dagarna och gråta hela tiden? Eller kommer hennes vanliga jag tillbaka? Den där underbart glada lilla tjejen som lever i sin egna lilla bubbla och är lyckligt ovetande om vår ständiga oro. Jag hoppas så att hon snart mår bra igen och att hon alltid kommer att finnas vid vår sida, vår lilla lyckospridare. När hon är sitt vanliga jag får hon ju till och med sin buttra mamma på bra humör, något jag just nu verkligen skulle behöva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar