Kortvarig glädje

Så får man åka hem från sjukhuset redan dagen efter operation. Glada över att allt gått bra och att hon släpptes hem utan en massa tjat. Relativt nöjda med sjukhusvistelsen då vi legat i enkelrum och personalen varit trevlig (om än virriga emellanåt).
Därför kommer man hem från sjukhuset en tidig fredagseftermiddag. Man börjar mata L med flaskan, hon är bara intresserad en kort stund, som vanligt. Går därför för att hämta spruta och sond för att mata henne i knappen. Inser att man fått med sig allt hem utom det viktigaste - slangen. Utan slang, ingen mat.

Ilskan börjar koka inombords, alltid ska man stöta på personal som gör fel. Besvikelsen smyger sig på, behöva åka upp till sjukhuset. Igen. Innan man knappt hunnit innanför dörren. Inser att pappan sitter upptagen i möte och varken kan svara eller skjutsa.

Ringer sjukhuset för råd och hjälp. Sjuksköterskan skyller på oss, att vi ville därifrån för fort (jo men tjena, konstigt att vi går när de säger att vi är klara). Ringer i desperation hemsjukvården för att se om de kan komma förbi med en slang - dead end. De kan lämna sondslang men inte knappslang. Ber dem dra åt helvete.

Ringer svärföräldrar som kommer på studs. Tur att folk i vår närhet bryr sig om vårt lilla hjärta. Får skjuts till sjukhuset. Möter "vår" undersköterska i korridoren som snabbt smiter in i ett rum, hon vågar inte möta min blick. Lyckas få tag på det de glömt ge oss.
Lyckas tajma ett ösregn på väg till bilen, kan knappast bli sämre. Köer på väg hem, det kunde det visst. Tre timmar från att vi först kom hem kan jag så mata henne.

Tänk att de alltid ska strula med något när vi blir utskrivna. Tror vi varit tvugna att åka tillbaka och hämta något varje gång. Måste sluta lita på att folk gör sitt jobb och dubbelkolla allt hädanefter.