Minnen och tårar

Om någon såg mig i morse när jag var hos Leiah så kan de nog ha trott att jag inte är riktigt klok. Jag satt där vid hennes grav och lät tårarna rinna. Det är ganska trångt mellan gravarna så jag måste nästan sitta på hennes sten för att få plats. Det slutar alltid med att jag sitter och klappar hennes sten, jag klappar stenen och föreställer mig att det är Leiah mina fingrar känner.

Jag önskar så att jag kunde prata med henne när jag är där. Men det går inte, allt som kommer är tårar.

Här hemma kommer jag på mig själv att plantera ut små minnen av henne. Bland Eliahs mössor ligger tex en av hennes nappar. I vagnen ligger hennes krampmedicin. Lillebror har flera egna filtar men Leiahs ligger kvar på hans rum. För att inte tala om alla hennes kläder som han använder. Och de foton vi har uppe på henne. Men ändå känns hon inte närvarande. Kanske måste man tro på någon Gud för att kunna höra de döda?