Vi bodde på ett all inclusive då vi tänkte att det skulle bli enklast så med en gravidos som alltid är hungrig och en liten miniperson som aldrig följer några planer. Väldigt smidigt att dygnet runt ha fri tillgång till mat och dryck (även om det tog knappt två dagar innan jag tröttnade på hotellets buffé, haha). Även alkoholen kunde man tröttna på tydligen. Grabbarna fann inga ord för hur goda drinkar de fick när vi i förrgår besökte en lite restaurang med lokala rätter och en ägare som var expert på gin och tonic. Lyriska var bara förnamnet!
Vi gjorde inte många knop under vår semestervecka, förutom en utflykt upp till vulkanen Teide spenderades dagarna mestadels vid poolen. Poolen som jag inte badade i en endaste gång då den bara höll 23 grader, huvva, alldeles för kallt för mig!
Överlag hade vi en helt fantastisk vecka. Men några tråkigheter lyckades vi dessvärre klämma in... Fredrik blev vittne till ett slagsmål mellan två 60-åringar som en tidig eftermiddag fick för sig att börja slåss i toalettkön. Mamma, Fredrik och jag drog på oss varsin envis förkylning så min inplanerade dagliga träningsdos fick ställas in redan efter 3 dagar (jag tror att jag snart kommer att hosta sönder mina lungor förresten).
Och så till det allra tråkigaste. Lillfisen mådde jättebra hela veckan, hon älskar uppenbarligen att vara utomhus hela dagarna. Hon har sovit gott på nätterna och varit på sitt glada humör på dagarna. Hon fick ett EP-anfall igår eftermiddag som inte var att leka med. Hon blev alldeles blå om munnen och fingrarna. Vi kan inte minnas att det hänt förut, att hon blivit blå alltså, möjligtvis på sjukhuset för ett år sedan då hon fick sitt första anfall, men inte sedan dess. Hon fick stesolid efter någon minut men det dröjde ändå lite innan krampen släppte (vilket kändes som en evighet). Ja, det är läskigt när det händer även om jag nu börjar bli van. Fredrik däremot var övertygad om att vi skulle mista henne. Ingen rolig upplevelse alls.
Under tiden vi väntade på att stesoliden skulle verka bad Filip hotellpersonalen ringa efter en ambulans. Det var en j-a tur att stesoliden hjälpte för vi väntade och väntade och ambulansen tycktes aldrig komma. Jag hann både byta blöja på henne och sitta i lobbyn och vänta i en halv evighet innan det slutligen kom någon form av sjuktransport som körde oss till sjukhuset. Jag hoppas verkligen inte att någon jag känner behöver akut vård i Spanien, för snabb hjälp får man då inte.
Vi spenderade därför hela onsdagskvällen på sjukhuset. De ville inte släppa hem oss även om hon mådde bra och alla värden såg bra ut. Läkaren menade att röntgen visade att Leiah hade lite slem i luftvägarna men hon andades normalt och alla värden såg bra ut. Vi förklarade att hon varit förkyld ganska mycket det sista och att slemmet antagligen berodde på det, men ändå ville de hålla oss kvar över natten. Slutligen fick vi skriva under en friskrivningsklausul om att vi gick därifrån på eget bevåg. Som tur var sov hon gott hela natten. Dessvärre vaknade även hon förkyld i morse, både snorig och ännu mer hostig. Men det hade de ju inte kunnat göra något för att förhindra så vi var ändå glada över att vi gick tillbaka till hotellet. Och flygresan överlevdes utan större bekymmer. Hon är en trooper vår lilla tjej!
Ny ligger jag i sängen hemma hos mamma och pappa. Leiah och jag blir kvar här nere över helgen eftersom Fredrik behöver jobba. Kanske blir det en sväng till vårdcentralen imorgon för säkerhets skull. Kanske blir det aldrig mer någon utlandsresa, vet inte om mina nerver klarar av det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar