Baby Pi

Som de flesta av er vet är vi sugna på ett eller flera syskon till Leiah. Det är heller ingen hemlighet att vi vill undvika att få ett till barn med CDG syndrom. Jag är egentligen emot bortgallring av foster pga medfödda sjukdomar men det räcker med ett sjukt barn. Sen kan vi ju aldrig, oavsett tester, vara 100 % säkra på att syskonet inte är sjukt, vi kan ju vara bärare av annat än CDG eller så kan någonting hända under graviditeten eller förlossningen som orsakar skador. Men vi är i alla fall ense om att vi ska göra fosterdiagnostik för att se om baby Pi har CDG eller inte.

Det var en sak jag struntade i att skriva om i mitt förra inlägg. Nämligen att november var den månad då vi köpte ägglossningstest och hade sex när chanserna för mig att bli gravid var som störst. Och vi lyckades! Det bor en liten baby Pi i min mage!



Det har inte gått många veckor alls, jag kissade positivt i fredags. Och som synes syntes det knappt på testet att det var positivt. Men det stod klart och tydligt i instruktionen att även en svag rand var en rand. Har gjort ett par till tester efter det där och alla visar samma sak, jag är gravid.

Om man kan lita på gravidappen så är jag i vecka 6.



Ja, det är väldigt tidigt. Ja, risken för missfall är hög. Kanske är det dumt av mig att skriva om det här på bloggen. Men jag klarar inte att hålla det inom mig, dessutom är bloggen som terapi där jag kan skriva av mig.

Omkring vecka 11 ska vi göra testet som tar reda på om baby Pi har CDG. Om bebisen överlever tills dess så har vi statistiken på vår sida, det är 75 % chans att barnet är friskt (försöker åtminstone fokusera på det och ignorera risken på 25 %).

Skulle det inte gå vägen den här gången så vet vi i alla fall att F har superspermier som levererar varje gång (ja, de träffade ju rätt direkt förra gången också då vi för övrigt inte trodde att jag hade ägglossning). Skämt åsido, men det verkar ju onekligen inte som att vi har svårt att få mig gravid. Men vi hoppas hoppas hoppas att det kommer gå vägen den här gången!

Så här ser magen ut. Inga tecken på att något bor där inne ännu. Däremot tycker jag att man kan se att magmusklerna inte har gått ihop som de ska, helt platt lär min mage aldrig bli igen. Och inte lär det blir bättre av graviditet nummer två. Men men, det är sånt som hör till!





Det är mycket känslor. Lycka. Oro (även om jag försöker tänka positivt). Men mest lycka. Så håll alla era tummar och tår nu för att det här ska gå vägen!

Ps. Inga kommentarer eller lyckönskningar på Facebook eller instagram är ni snälla. Har kollegor där som inte behöver veta detta ännu.