Jag börjar tvivla på om det är värt att må så här dåligt. Ja, att må så här illa för en bebis som vi ändå kanske måste ta bort om en månad. Helst vill jag ligga under täcket dygnet runt. Min kropp vill kräkas och sova, inte göra något annat. Tänk att det kan skilja så mycket på två graviditeter!
Dessutom känns det som att jag missköter Leiah eftersom jag måste kämpa för att ens orka ge henne mat. Att hitta ork till att leka och träna med henne ska vi inte ens tala om, det är en verklig pärs. Hon ska ju inte behöva lida för att vi vill ha ett barn till. Är det egoistiskt av oss? Kanske vore det bästa om hon fick vara enda barnet, tänk så mycket mer uppmärksamhet hon skulle få då. Men samtidigt tror jag att ett eller två syskon skulle vara stimulerande för henne och hennes utveckling.
Visst, man vet aldrig vad som kommer att hända under en graviditet, man kan aldrig vara säker på att det slutar med ett friskt barn i slutändan. Men i vårt fall är det en ganska hög risk att vi måste ta ett beslut om abort om några veckor. Och tanken på det börjar kännas ganska tung måste jag erkänna. Framförallt då jag mår så dåligt just nu. Målbilden är ju en frisk liten hen till sommaren och då känns illamåendet och orkeslösheten inte lika illa. Men så letar sig pessimisten fram och tankar kring abort kretsar i min skalle. Om det visar sig att fostret har CDG, kommer jag då våga bli gravid igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar