Stackars barn

Insomnia. Har precis matat henne. Men hon tröttnade som vanligt efter en liten stund så halva måltiden fick jag forcera i henne. Tyvärr känns det som att hon gör åt mer energi när hon kämpar emot än vad hon får i sig.

Innan jag kröp ner i sängen igen gick jag igenom hur hon ätit senaste tiden. Hon är nere på mängder som hon åt för typ två månader sedan. Borde gå och väga henne imorgon men det känns inte som någon idé, vet redan nu att hon har gått ner. Dels pga att hon ätit så lite det senaste, dels pga att det syns på henne. Kinderna börja bli insjunkna igen, benen smalare och smalare för varje dag, revbenen syns allt mer och byxorna blir större i midjan.

Och vad gör mamman? Ligger i sängen och gråter. Har inga fler idéer för hur vi ska få i henne mer mat. Det senaste försöket med matolja verkar bara ha fått motsatt effekt, totala kalorimängden blir bara mindre och mindre.

Så imorgon kommer vi nog behöva ringa och be dem sätta in en sond igen. Helst hade jag velat ringa till någon och be om råd, det måste finnas något annat vi kan ge henne att äta eller någon annan teknik. Men vi har ingen vi kan få den hjälpen ifrån. De står där som frågetecken så fort vi ställer frågor. Vår dietist som ska vara expert på detta säger själv att hon inte är van vid små barn. BVC är vana vid friska barn. Läkarna tittar bara på henne och fokuserar på det som är eller kommer bli fel, men kommer inte med några lösningar.

Så nu känns det som att det bara finns en utväg - att mata henne genom näsan. Vilket egentligen är mycket enklare för oss. Men hon mår inte bra av det. Att tvinga i henne större mängder mat kommer antagligen resultera i kräk vid varje måltid. Hon kommer även ha lite svårare att andas pga slangen i näsan. Och slutligen, hon kommer göra allt för att dra bort slangen och den kliande tejpen.

Vi kommer alltså behöva kasta in handduken. Ge upp. För vi har ingen chans att vinna den här matchen.

Det är bara att inse att vi inte klarar av att ta hand om vår dotter. Värdelösa föräldrar helt enkelt. Hur kunde vi vara så dumma och tro att vi skulle kunna ta hand om ett barn? Först ger vi henne våra kassa gener som gör henne sjuk. Dessa kassa gener som våra föräldrar gett oss, tack så hemskt jävla mycket. De har inte orsakat oss något lidande, inte alls. Sen klarar vi inte av att få i henne tillräckligt med mat. Det känns nästan som att hon själv gett upp. Att hon inte vill leva mer. Hon visar inte ens hunger längre. Stackars barn.