Leiah tre månader

Tre månader. Vår tjej är inte pytteliten längre! Eller, ja, hon väger fortfarande som en nyfödd (drygt 3,8 kg) men man ser stor skillnad på henne och en nyfödd. Hon mättes i torsdags till 54,3 cm med huvudomkrets på 38,1 cm, så hon har vuxit litegrann. Kan inte förstå hur en del lyckas föda bebisar som är lika stora eller större än vad hon är nu.

Hur är hon då? Jag tycker att hon utvecklas för varje vecka som går. Hon blir mer och mer medveten, känns som att det inte bara är reflexrörelser längre. Vi får mer och mer kontakt. Tittar man henne i ögonen, pratar och stryker lite på kinden eller läppen ler hon allt som oftast, det är nästan att hon skrattar. 

Vad gäller maten så kämpar vi fortfarande. Vi kämpar mer nu än för en månad sedan då vågen stått stilla ett par veckor (ångest!). När hon var ca 9 veckor slutade vi ge henne bröstmjölk så nu är det infatrini som är hennes mat. Förra veckan började vi ge henne rapsolja som nödlösning när vi fått i henne för lite ersättning för att hon på så sätt ändå ska få i sig kalorier (oljan innehåller ca 9 ggr så många kalorier än ersättningen). Men inte ens detta får upp vikten. Hon äter nästan alltid glupskt till en början men i regel slutar hon helt eller saktar av när hon fått i sig ungefär halva den mängd hon ska äta per måltid. Då börjar kampen. Massage av gom, kinder, handflata och under hakan för att stimulera sugreflexen. Upp på axeln med henne för att få henne att rapa. Nypa lite lätt under fötterna och i låren om hon somnar. Ut i köket och värma ersättningen så att den är varm nog. Varva med nappen så att hon lugnar sig när hon skriker. In med flaskan i munnen igen och massera. Byta blöja då magen nästan alltid satts igång. Sjunga för henne. Gå omkring och bära henne och mata samtidigt då hon konstigt nog ibland vill äta då men inte när man sitter still. I värsta fall måste man klämma på flaskans napp och spruta in ersättning i munnen (med risk att hon kräks istället). Vi blir överlyckliga de gånger hon äter det hon ska utan att vi behöver kämpa. Tyvärr går dessa tillfällen att räkna på en hand. Per vecka alltså, vore det dagligen skulle jag hurra.

När hon är vaken är hon mest pigg och glad. Ja, förutom när hon ska äta, då blir det nästan alltid gnäll efter en stund. Hon älskar när man lägger henne på skötbordet och klär av henne. All beröring är en favorit, gärna i ansiktet och på magen. Då brukar hon skina upp som en liten sol och ge oss världens härligaste leende.

Hon sover fortfarande inte särskilt mycket på dagarna. Tydligen sover de små 16-20 timmar per dygn, men finns inte en chans i världen att det stämmer in på vår tjej. Nätterna sover hon sig igenom, kan sova upp emot 6 timmar i sträck innan hon blir hungrig (vilket vi tyvärr upptäckt pga att jag försovit mig då vi fortfarande ger henne mat var tredje timme på natten). Men dagtid, då vill hon vara vaken. Hon började sova lite mer för 3-4 veckor sedan men slutade lika fort. Vissa dagar sover hon inte mer än 1,5 timme totalt. Kanske inte så konstigt att hon inte går upp i vikt när hon ligger och snattrar och sprattlar hela dagarna.

I babysittern ligger hon oftast och fingrar på något, antingen snuttefilt, filt, sina kläder eller någon leksak. Hon greppar tag i saker och för de till munnen. Mindre träleksaker som är lätta att greppa tar hon rätt bra nu. Hon sparkar mer och mer och har så smått börjat vända sig från rygg till sida, även om jag inte tror det sker medvetet ännu. Då hon börjat visa intresse för speglar köpte jag henne en spegel med hjul i veckan som hon faktiskt verkar road av när hon ligger på golvet. Håller man något direkt framför henne eller om hon ligger i babygymmet försöker hon få tag med båda händerna även om hon inte riktigt fattat att hon ska föra händerna framåt och inte bara ligga och vifta med armarna isär.
Hon är mycket mer stabil, orkar lyfta nacken och vobblar inte lika mycket med huvudet när hon sitter i knät. Det går att ha henne längre stunder på mage. Hon kan men är inte intresserad av att lyfta på huvudet och vill helst ligga så att hon tittar åt höger. Det slutar alltid i gråt när jag vänder hennes huvud åt andra hållet. 





Hon är världens snällaste lilla bebis som fortfarande bara gnäller när något är fel. Ändå är det fruktansvärt jobbigt ganska ofta, vilket mestadels beror på att hon vägrar äta. Ja, det och sjukhusbesöken, fy fan va dåligt jag mår de dagar vi åker dit. Men, de ljusa stunderna väger upp och vi är så glada över vårt lilla charmtroll!