Tiden går fort när man sörjer

Idag har det gått fem månader sedan vi hittade Leiah död i sängen. Jag kan inte förstå var alla dessa dagar har tagit vägen. Tänk, fem månader med Leiah var en lång tid, så mycket som hände. Fem månader utan henne har gått så fort. Och lilleman är snart tre månader, hur hände det liksom? 

När jag ser tillbaka på dessa fem månader kan jag konstatera att de första två faktiskt gick långsamt och kändes som en evighet. Hela vår värld vändes upp och ner, vi gick från att ha varit en liten familj på tre till att bara vara två vuxna. Eftersom hon dog helt oväntat var det som en blixt från klar himmel. Hela våra liva kretsade kring Leiah och sedan var hon bara borta. Det tog lång tid att förstå vad som hade hänt, jag är osäker på om jag ens nu har förstått. 

Precis när det hade hänt kände jag mig så vilsen (och gör det till viss del fortfarande), att vara mamma fast ändå inte. Känslan av att vara halv, den går nog aldrig bort. Vad jag än gör, var jag än befinner mig, så är det något som saknas, även i situationer då jag kanske inte hade haft med mig Leiah. 

De där första två månaderna, tiden mellan 20 maj och 30 juli, var mest en lång och nervös väntan på ett nytt litet barn. Aldrig förr har jag längtat så mycket efter något, efter någon. Det är klart att vi längtade efter livet i min mage även när Leiah levde, men inte på samma sätt.  Längtan, och oron, blev så mycket starkare när hon försvann. Det var längtan efter det nya lilla livet som fick oss att orka kliva upp varje morgon. Vår ofödda bebis gav oss hopp.

Vi bestämde direkt att vi måste fortsätta leva, att det inte var rätt varesig mot Leiah, bebisen i magen eller oss själva att bara ge upp. Men visst finns det stunder när jag bara gråter och ifrågasätter allt, stunder då jag tycker att livet har mist sin mening. Men i det stora hela tycker jag ändå att vi lyckats hyffsat bra, både Fredrik och jag har varit ganska starka under dessa månader, även om vi bryter ihop titt som tätt. Vi värnar om hennes minne och blickar framåt istället får att låta sorgen dränka oss. Om någon hade frågat mig när Leiah levde vad jag skulle ha gjort om hon dog så skulle jag ha svarat att jag antagligen inte skulle orka leva. Att om mitt barn dör så dör även jag. Det är lätt att säga när man inte vet, eller tror, att det ska hända.

Med facit i hand kan jag tycka var vi rätt starka också när hon levde (även om åtminstone jag ofta kände mig otillräcklig). Livet med Leiah var en prövning, det är inget jag sticker under stolen med. Inte pga något hon gjorde utan för allt extra ansvar som tillkommer när ditt barn har särskilda behov. Tänk ändå sån tur hon hade som kom till just oss. Hon fick två envisa föräldrar som gjorde allt för henne, både vad gäller det nödvändiga såsom träning, mat och mediciner, men framförallt gjorde vi allt vi kunde för att hon skulle få ett rikt och spännande liv. Ett värdigt liv. Ett långt liv. Hon fick vara med och hann uppleva mer än de flesta andra småbarn. Och hon måste ha tyckt att vi gjorde ett rätt bra jobb eftersom hon nästan alltid var nöjd. 

Om Leiah hade tur som fick Fredrik och mig som föräldrar så är det dock ingenting i jämförelse med hur lyckligt lottade vi är som fick henne som dotter. Helt ovetandes lärde hon oss så mycket, om livet, om oss själva. Och all glädje hon gav oss, vår söta lilla tjej som nästan alltid hade ett finurligt leende på läpparna. Världens mest nöjda lilla unge (förutom när vi pressade henne för hårt eller om hon mådde dåligt, såklart) som charmade de flesta. En sådan enkel och vardaglig sak som att handla mat på Ica blev rolig när man hade Leiah med sig. Hon satt i sin vagn och pladdrade förnöjt på sitt eget språk, skrattade och fingrade på något. Hon var så lätt att ta med att vi oftast struntade i barnvakt och lät henne följa med överallt, även om det krävde viss planering från vår sida med mat och mediciner. Men det fick ta tid, det var värt allt jobb och planering eftersom hon var så mysig.

Fem månader. Helt ofattbart. Och snart är det två år sedan hon kom till oss. Det är så konstigt att en liten bebis kan se helt frisk ut på utsidan men inte fungera helt riktigt på insidan. Älskade lilla unge, åh vad jag saknar dig!