Dessa ord sammanfattar tisdagens kväll och natt. När jag hämtade Leiah från förskolan berättade personalen att de trodde att hon hade krampat men bara 2,5 minut. Vid läggdags var det dags igen och det ville inte riktigt släppa utan frånvaroattackerna kom och gick i någon timme. Eftersom hon var trött var det extra svårt för oss att avgöra om hon bara var trött eller om hon hade ett långt ep-anfall. Till slut var det dock ingen tvekan om vad det var som pågick och vi gav henne stesolid och ringde 112. Då var hon helt vit, och andades mycket sämre än vanligt. Kort sagt inget man vill uppleva. inget som någon förälder ska behöva uppleva. Trots stesolid släppte det inte riktigt vilket fick även ambulansmännen att se oroliga ut.
Väl i ambulansen piggnade hon till och sedan somnade hon gott. Men efter någon timme på akuten vaknade hon upp och var konstig igen. Hon fick då midazolam men inte heller det gav verkan direkt. Vid 2-tiden fick hon komma upp på avdelning Q82, en avdelning vi är bekanta med då hon låg där för ett år sedan. Kramperna försvann men hennes blodsocker åkte berg- och dalbana under natten och morgonen. Lillan sov mer eller mindre hela onsdagen.
Först på kvällen, när hon varit vaken någon timme, fick vi åka hem på permission.
Jag skulle ha åkt till Göteborg på konferens igår morse men det blev inget med det. Imorgon är planen att jag ska möta upp ett par tjejkompisar i Berlin. Jag hoppas att hon fortsätter må så bra som hon har gjort under eftermiddagen så att den resan blir av!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar