Det började igår. De där känslorna som jag försöker jobba bort. Bitterfittan. Surmuppen. Den självömkande patetiska egoisten. Som är missnöjd och missunnsam på allt och alla. Nu på morgonen eskalerade det. Jag gråter. Hejdlöst. Det finns liksom inget stopp. Helt utan direkt orsak. Eller jo, det som triggade igång mig var en sån liten sak som ett besked från habiliteringen om att Leiah inte får plats i badgrupp nu till hösten. Utan att hon står i kö till våren och har stor chans att få börja då. Vilket i min värld betyder att hon kommer få börja först nästa höst. Vi som verkligen hade sett fram emot att få börja bada med henne. Sabla sjukgymnast som lovar en sak och levererar något helt annat!
Jag gissar att det inte hjälper att jag är lite stressad inför den här veckan. Almanackan är full, jag har saker inbokade för Leiah varje dag samtidigt som jag måste förbereda och packa inför Miami. Det är liksom inte bara att packa lite kläder, blöjor och välling och tro att det räcker, då skulle hon inte överleva. Vi måste tex komma på hur vi ska hålla hennes medicin kyld under hela resan. Ett litet elektriskt kylskåp i fickformat hade passat perfekt, någon som har det på lager?
En annan anledning till att jag mår som jag mår är nog, tyvärr, att jag var social förra veckan. Social som i har-träffat-och-umgåtts-med-barn-i-Leiahs-ålder-tre-till-fyra-gånger. De kryper nu förresten. Och går. Klättrar. Börjar säga sina första ord. Busar och leker med varandra. Äter mat med stora bitar obehindrat. Leiah hon ligger där. Så som hon har gjort i 11 månader och 3 dagar. Lever i sin egna lilla värld, bryr sig inte om varken vuxna eller andra barn.
Hon passar liksom inte in. Och det gör så jävla ont. Jag tänker inte på det särskilt mycket när vi håller oss hemma eller träffar andra vuxna eller större barn. Då är hon bara världens underbaraste lilla bebis. Då mår jag oftast ganska bra. Kan till och med känna lycka. Men det är liksom inte roligt att träffa andra bebisar. För det syns så tydligt då att hon är annorlunda. Att hon måste kämpa så mycket mer för att kanske, bara kanske, kunna lära sig saker som andra tar för givet.
Allra jobbigast är det att träffa de barn vars mammor var gravida samtidigt som jag och där barnen föddes efter Leiah. (Det är inte lika jobbigt att umgås med de i mammagruppen märkligt nog, vet inte vad det beror på.) Jag är ledsen vänner men jag kan inte glädjas med era bebisars framsteg. Jag har svårt att tycka att era barn är gulliga. Jag har svårt att tänka på annat än att det som de andra barnen gör hade Leiah också kunnat göra nu om hon inte hade haft sin sabla sjukdom. Utan sjukdomen hade vi också kunnat tänka att tiden går för fort, att klockan måste stanna för att man inte hänger med. Vi hade också nojjat oss över om hon kommer få plats på det dagis vi helst önskar. Vi hade också fått barnsäkra hemma för att hon inte ska slå sig. I stället ska vi vara glada om hon får en dagisplats på cykelavstånd och inte i Täby. Vi får vara nöjda om hon kan börja förskola om ett år. Vi får vara tacksamma så länge hon håller sig frisk och inte blir allvarligt sjuk och inlagd på sjukhus igen. Glada så länge hon håller sig krampfri. Vi måste anpassa här hemma så att vi hela tiden kan lägga in träning i vardagen och jobba med henne tills hon blir trött och ledsen. Dag ut och dag in. Utan några direkta framsteg. Men ändå fortsätta pressa henne.
Jag vet, sluta var så bitter. Och jag försöker verkligen. Men det är inte så enkelt alla gånger!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar