Lämna allt

Dagen har fortsatt i kräkets tecken. Det tar knäcken på mig.
Alla dessa spyor och hennes gråt ger mig emo-dagar. Så mycket känslor. Enbart dåliga känslor.

Insåg idag att vi kämpat med hennes sjukgymnastik i över 6 månader. Utan resultat. Utan tillstymmelse till resultat. Hon är fortfarande little miss wobble head.

Fredrik är optimist och hävdar att hon blivit mer stabil. Jag är realist och kan konstatera att han har fel, att hon faktiskt har mindre koll på huvudet. Jag ser det jag ser med blotta ögat dagarna i ända. Jag jämför filmer då och nu. Hur mycket jag än vill. Hur mycket jag än önskar att Fredrik har rätt. Så kan jag bara konstatera att han har fel. Hon har inte blivit bättre.

Varför detta tjat om huvudkontroll kanske någon undrar? Jo, det ska jag säga er. Får hon inte koll på det kommer hon inte kunna sitta själv, inte kunna gå eller krypa. Inte heller rulla runt då rörelsen startar från huvudet. Så huvudkontroll är A och O.

Idag är en sådan dag då jag inte kan se något ljus, inte se något positivt med framtiden. Det är en sådan där dag då jag tänker att jag kanske borde lämna Fredrik. Inte för att jag inte är kär. Inte för att jag inte älskar honom. Utan för att det kanske vore bäst för oss alla tre. Då kan vi ha Leiah varannan vecka. Så får hon vårt fulla fokus hela tiden. Och vi kan vila ut oss varannan vecka. Så att vi orkar. Träna och pusha och kämpa, dag ut och dag in, vecka efter vecka, månad efter månad. Utan att det ger något resultat.

Ska jag vara rent ärlig så är det en sådan dag då jag önskar att hon inte fanns. Eller rättare sagt, hon med hennes fina leende och mysiga personlighet kan få finnas kvar. Fast i en kropp utan sjukdom. I en kropp som kämpar och får resultat, inte bara startar om på ruta ett varje morgon. Med en hjärna som fungerar och inte bara är.

Det är konstigt att man kan ha så kluvna känslor. Å ena sidan vill jag inte vara utan henne en sekund, vill alltid ha henne nära mig. Å andra sidan önskar jag att hon inte fanns.

Hur ska jag orka?