Vissa av er säger att ni tycker att hon utvecklas. Ni har fel. Jag såg på sjukgymnastens blick idag att hon också börjar lida över att det aldrig händer något. Leiah kunde lyfta huvudet bättre i februari när vi träffade sjukgymnasten för första gången än vad hon kan nu. Då var hon också bättre på att rulla och var mer nyfiken. Nu vill hon mest ligga där på sin filt på golvet och sprattla.
Det här att ha ett barn som inte utvecklas. Det är bannemig inte roligt. Just nu är det skitjobbigt. Gissningsvis kommer det dröja innan jag orkar umgås med andra bebisar. Det där har gått i perioder och blir värre och värre. Midsommar exempelvis var ett helvete. Att ha Lilly där som är två månader yngre men flera månader framför i utvecklingen gjorde bara ont. Så även om vi snart kommer bo nära Jocke, Dawn och Lilly så kommer vi antagligen inte att umgås. Åtminstone kommer nog jag inte att klara av det...
Ju längre tiden går och ju äldre bebisarna blir desto mer märks det ju att ingenting händer med Leiah. De andra bebisarna i samma ålder kan stötta på benen och gå några steg, de sitter själva, är intresserade av mat, kan gå gåstol etc. Leiah, hon bara ligger där och suger på sina händer. Undrar om det är det hon kommer göra även om fem, tio, femton år? Ligga och sprattla som en klump på golvet med endast ett fokus: sina händer.
Jag hoppas så att sårhelvetet på hennes rumpa läker snart så att man kan jobba med henne igen. Hur höga berg ska hon behöva bestiga egentligen?

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar