I vilket fall slog det mig hur fort det går för att något onormalt ska bli normalt. Koppla spruta, dra upp magsaft och kolla att sonden sitter rätt. Dra upp ersättning i en andra spruta, koppla den till slangen och mata. Sitta med klocka och ge henne 2 ml per minut. Färdig! Inte konstigare än när jag halade fram tutten och ammade henne. Eller, där ljög jag. Sondmatningen känns betydligt mer normal. Amningen kändes inte normal för fem öre. Tycker fortfarande att det är lite äckligt.
Inte mycket mys i Leiahs matstunder alltså. Man behöver egentligen inte ens ha henne i knät. Men lite närhet när hon äter måste hon få, så vi håller henne i famnen. Så att måltiderna blir lite normala i alla fall.
Har förresten börjat märka att folk stirrar i offentliga miljöer. Dels när de ser tejpen på hennes kind. Men framförallt om vi matar henne. Det är stor skillnad på folks blickar när hon har och inte har sond. Utan sond möts vi av leenden. Med sond möts man mest av blickar fyllda av medlidande.
Gissar att det bara är att vänja sig, kommer nog inte bli bättre med tiden. Det här med sondmatning är ju högst sannolikt inte den sista anpassning vi måste göra. Vad som är onormalt för andra är fullt normalt för oss och vår älskade speciella lilla tjej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar