Idag har jag gjort något som jag funderat på i minst tio år. Jag har äntligen fått tummen ur röva och gått ur svenska kyrkan. Har fyllt i deras blankett om utträde ett flertal gånger tidigare men inte skickat iväg den, har väl inte varit helt säker på min sak helt enkelt. Men nu har jag så äntligen bestämt mig.
Jag är både döpt och konfirmerad. Det första var ej självvalt och konfirmerade mig gjorde jag för att jag var nyfiken och ville veta. Fick dock inte svar på några av mina frågor och redan då startade min skepsis.
Jag tycker, som de flesta i min närhet vet, att allt vad religion heter är humbug. Jag kan inte tro på saker det ej finns belägg för. Jag är ifrågasättande av mig i min natur och påstår du något möts du av skepsis om du inte kan bevisa att det du säger är sant.
Visst, kyrkan fyller en funktion för många. Uppenbarligen behöver människor kunna söka tröst någonstans och då kan kyrkan vara en plats för detta. Men personligen skulle jag aldrig söka mig till kyrkan i en krissituation (vilket blivit allt tydligare för mig de senaste fyra månaderna).
Jag har inget behov av att få ett eventuellt framtida äktenskap välsignat av en Gud jag inte tror på. Vigselakten skulle då bestå av tomma ord utan någon betydelse.
Jag är även skeptisk till dop då man tvingar in barnet i en gemenskap med kyrkan, något som hen själv inte har valt. Min negativa inställning till detta grundar sig så klart i att jag själv inte har någon kristen tro. Samt att jag har svårt för att följa traditioner "bara för att". Då tycker jag att det är bättre om man som tonåring gör ett aktivt val och väljer att konfirmera sig.
Att F är av en helt annan åsikt har gett upphov till en rad diskussioner hemma. Vill han verkligen döpa L så kommer jag inte att hindra honom, även om jag inte tycker att vi ska göra det. Sista ordet kring detta är ännu ej sagt, framtiden får utvisa hur det blir helt enkelt. Men medlem av svenska kyrkan, det tänker den här mamman inte vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar