Bara mörker

Det var inte många dagar man fick vara lite glad och känna lättnad över att det vänt. Idag visade vågen på minus 50 gram. En fjärt i rymden kan tyckas. Men nu är vi tillbaka där vi var för någon vecka sedan. Och under födselvikten igen. Dock kom det inte som någon chock då hon inte riktigt velat äta de senaste två dagarna. Men man faller ändå jävligt lång och hårt.


Nya bud idag igen. Bara för att göra det lite mer omständligt, typ. Varannan måltid bröstmjölk med calogen tillsatt, varannan viss del PreNan och viss del ny ersättning med något nytt pulver tillsatt. Och så amning på det. Mäta och måtta. En halv vetenskap helt enkelt. Snart ger jag upp amning och pumpning, min mjölk räcker uppenbarligen inte för att få upp henne i vikt även om jag "producerar" mjölk. Tycker ju dessutom att det är äckligt att mat kommer ur mina tuttar, förstår inte de som kan tycka att det är mysigt att amma. Dessutom glömmer jag hela tiden bort att pumpa. Antagligen pga att det är sjukt ångestframkallande trots att det kommer bra med mjölk. Så varför ska jag kämpa med det?


Summan av detta? En mamma som storgråter och är redo att ge upp. Med osunda tankar som kretsar kring att det kanske vore bäst för vår lilla älsklings skull om hon svalt ihjäl, vad är det för liv sjukvården tvingar henne till liksom? De kan ju inte ens säga huruvida hon kommer att kunna äta på egen hand i framtiden, så är det ens värt allt jobb eller kan vi lila gärna ge upp och operera dit en peg direkt?

Dessutom ogillande miner när jag berättade för hemsjukvården att vi tänkt åka till Borås över jul och nyår. Slutar väl med att de tvingar oss att stanna hemma. Dessutom har hon de senaste dagarna fått något som ser ut som kramper samt haft lite svårt att andas. Orkar inte mycket mer. Och då är detta bara början, det är ju bara en tidsfråga innan hon kommer att bli sjuk "på riktigt".

- Posted using BlogPress from my iPhone